Jag minns hur rädslan kom krypande med textraderna. Jag minns högläsarens röst som tog oss närmare det farliga. Vi kröp ihop i sängarna och jag höll min lillebror i armen och hans ögon tittade skrämda in i mina. Vi var lika rädda. Högläsaren läste oförtrutet på. Våra rädslor gjorde oss små och vi kröp ihop. När det läskiga var över kunde vi återigen ta det där andetaget som innebar lättnad och befrielse. Det farliga fanns inte mer.
– Läs igen, bad vi. Och om och om igen lästes boken där vi prövade våra rädslor och våra lättnader. Om igen fick vi dra andan, krypa ihop, känna hjärtat slå lite hårdare och så den där lättnaden som skrattet gav och så var det över för den här gången.
Vi prövades. Vår rädsla. Vår lättnad.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
