– Tramsa inte!
– Sluta upp med det där tramset!
– Trams!
Och jag tänker alltid – så värderande det är att höra detta ord då man söker förklara sig omständigt kring något man funderar på, så sorgligt bemötande. Jag tänker också på ungar som tramsar. De rör sig, de skrattar och de delar något. De är sociala och upplever gemenskap. Jag har aldrig tyckt om att höra ord som trams användas och speciellt inte mot barn. Det är ett uppifrån uttryck från någon som ser världen ur ett väldigt snävt perspektiv, icke särskilt tillåtande.
Jag söker i ordboken efter trams. Ja ordet är förklarat som ett dumt och innehållslöst prat eller skrivet påstående eller om meningslöst och irriterande beteende. Ja, utanförperspektivet är väl synligt i ordens betydelse. Inifrån är det sociala leken inte särskilt tramsig alls, man leker, skrattar eller har fått fnatt kring ett fullkomligt galet roligt ord (trankilitet exempelvis). Och så kittlas man av ordet och gapflabbar åt det. Men det är så att utanförkänslorna kan tas vid och skamordet ”trams” får definiera den skam som den som är utanför vill ge de som tramsar. Det är känslor av utanförskap kanhända?
Nå, jag njuter gott åt Emanuel Karlstens krönika i DN idag 30 augusti 2011. Och kanske är det orden ”en relationsdriven värld, där auktorieteter, företag och tramshatare får allt svårare att hävda sin plats. Inte för att de inte har rätt eller är mindre värda att lyssna på, utan för att …”
Jag tänker på ungars trams. De leker, skrattar och fnittrar, kan liksom inte sluta. Om vi lyssnar till tramset mellan dem så kanske vi hör vad de tramsar kring och runt – något som de gillar och som fört dem samman.
Läs och titta också här – om ordet trams! och vem som är tramsig!
Vilket härligt inlägg! Jag känner igen det där.. När jag var på praktik inom barnomsorgen var det en äldre kvinna i personalen som använde ordet ”trams” väldigt ofta, varje dag. När barnen skrattade, när de pratade, när de förklarade.. Det blev klassat som trams om pratet och skrattet skedde under fel tillfälle.
Det gjorde att det ibland blev en tråkig stämning, väldigt stelt och konstigt. Jag gillade inte det och skulle inte gjort så själv när jag jobbar med barn.
Däremot vet jag inte vad jag skulle gjort istället heller, för att styra upp det, så att barnen äter när de ska äta och inte sitter och ”tramsar” 😉
Vi bör utveckla Det livslånga tramsandet!
Hi hi Mats! Det tycker jag låter fullkomligt underbart. Hej hopp!
Trams är allvarliga saker. Hur skulle världen se ut om vi gick omkring och var gravallvarliga hela tiden? Hur skulle vi då få utrymme för någon nyfikenhet överhuvudtaget? Jag fasar vid tanken!