With a little help from my friends

– Kom med!

– Jag är också ny! Du och jag! Kom!

Det var när jag var på väg ut ur gymmet som jag mötte ett gäng löpare. De tycktes ha så roligt och såg så … förväntansfulla ut. Jag var tvungen att fråga vad det var för sällskap.

– Vi ska springa intervallöpning.

– Aha, svarade jag.

– Men du, häng med oss!

Och så fann jag mig själv löpande tillsammans med löpare. Jag tänkte att här springer jag. I en annan hastighet jag brukar med människor jag inte känner. Någon slog följe med mig  och småpratade vänligt. Jag sprang utan ork med kraft av andra. Jag sprang över ett gärde. Glad. Pratande. Inne bland de andra. Min förmåga syntes mig märklig. Jag springer. Jag?

Jag orkade inte så långt. Men jag orkade längre än vad jag själv trodde om min förmåga. Glad i hågen vinkade jag av mitt löpargäng och stod länge och funderade över detta att ryckas med, välkomnas, tillåtas och vara ihop. Jag tror Vygotskij log i sin himmel. Jag var där någonstans – i utvecklingszonens övre kant. Jag log också.

Kanske är dessa de vackraste pedagogiska ord: KOM! VAR MED! DU BEHÖVER INTE KUNNA! VI KAN IHOP!

Det här inlägget postades i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Pedagogik, Skolorden, Skolrättigheter, Strategier, Styrdokumenten. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.