En lektion i en skola vid 1900-talets början sa läraren till sina elever:
– Här är världen! Gör en egen resrutt över världen. Ni får hitta på hur ni vill ta er fram, med vilka medel, med att gå, med båt eller om ni kan hitta på ett annat sätt.
Läraren drog därmed ned sin stora världskarta. Det var i skolan en sådan fanns. Det var i skolan man lärde sig om världen. Min pappa som var en liten pojke då skrev en fantastisk berättelse om en resa till Kina. Han var nio år och kartkunskaperna var stora.
Idag läser jag om hur en ung person, oförmögen att lämna sitt land, resa iväg, reste i kartboken. Den blev en bok för äventyret, fantasin och för något som också fanns därutanför det instängda. Författaren berättar i DN om sin Atlasläsning och betydelsen av den. Och intresset som skapades:
”Jag ville bli matros eller forskare, så att jag kunde resa.”
För något år sedan kontaktades jag av en orolig förälder. Läsläsningen hemma gick dåligt. Barnet ville inte läsa. Vände sig ifrån böckerna. Slokade med kroppen och föräldern kände sig tvingande i en annars icketvingande relation. Barnet älskade att läsa kartboken … men är det läsning Anne-Marie?
Jag svarade att kartboksläsning är en mycket komplicerad läsning och att fantasin kring det faktiska en kreativitet jag önskar uppmuntra. Jag sa också att man kan läsa kartboken som läxa och att barnet som läser kommer kunna orientera sig i sin värld. Och att det går att skapa textrelation mellan läxan och kartboken. Om det står en ort, en flod, ett hav, ett bynamn, en gata låta barnet söka upp textens värld i kartbokens faktiska (nja, nu är det en avbild, en karta och det kan också diskuteras).
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
