Brev till Lovisa: Ansvaret om den blivande, blivande lärarkandidaten

För något år sedan , kanske två, fick jag en ung följare till min blogg. En ung människa som inget hellre ville än att bli lärare. Hon hade sökt sig till den pedagogiska diskussionen för att utforska yrket i förhand, utforska sin egen studietid som elev, utforska sina egna tankar inför sitt kommande drömyrke. Idag är denna ännu gymnasiestuderande en del av skoldebatten och diskussionen. Inte vid sidan av den, utan mitt i den. Och jag värnar om den blivande, blivande lärarekandidaten. Nätet har möjliggjort det.

Det yrke jag själv valde en gång fick jag försvara inför mig själv och andra.

– Va, lärare? Hur tänker du? Har du inte högre ambitioner?  Och jag fann snart att jag mötte föreställningar om yrket och skolan. Det gamla som rostats sönder i bärare av de gamla skolminnena fick nytt liv i kontakt med mitt yrkesval. De som bar sin skoltid med minnen som omslöts av värme och hopp likaså. Men jag var inte i deras världar. Jag var i min utbildning. I det som stakades ut, de forskarna visade på och de teorier som skulle omslutas av min praktik en dag. Och under mina lärarutbildarår blev jag en krävande student. Ville ha mer. Ständigt mer. Som verksam lärare slutade jag att läsa tidningarna som basunerade ut skolans problem. Jag var tvungen. Verkligen tvungen. För hur ska jag utbilda och verka som lärare om jag ständigt berövas den känslan av att jag vill och jag tänker förändra. Hur ska jag också förstå att en lärare aldrig någonsin blir färdig med sin utbildning. Den är pågående. Som läkaryrket.

Måste pågå. En läkare som arbetar med samma redskap som då jag började min lärargärning är nog inte den läkare jag söker upp idag. Jag vill ha det bästa. Och läkarkåren lär sig genom att vara i sin praktik, möta andra som är i sina, läser på om nya rön och har ett forskande öga på sin praktik. Nya mediciner kommer och nya rön om de gamla sätter fart på utvecklingen. Kunskaperna om var blindtarmen ligger är grundläggande, min liktå är lätt att hitta för kunskaperna om människokroppen finns där, och örongångarna måste rensas men det finns nya enklare redskap för det. Och de allvarligare sjukdomarna måste bemästras och de utmanar läkarkåren till att tänka utanför alla ramar de kan och de framtida bacillerna måste man ha beredskap för. Det finns kunskaper som är beständiga. Den om kroppen. Men där slutar allt för kroppen utsätts för nya saker och kroppen påverkas av andra företeelser. Kemin fungerar inte. Varken utanför eller innanför kroppen. Varför? Vilka frågor manar till nyfikenhet, gemenskap, obalans, utmaningar? Hur gör läkarkåren med sina upptäckter?

Så tänker jag också om mitt yrke. Jag kan inte sitta på min katederkant och blicka ut över dagens elever och drömma om de historiska eller famnas och kidnappas in i andras föreställningsvärldar om skolan. Jag måste tillsammans med mina kollegor utgå från de pedagogiska frågor som utmanar oss inom vår profession och vid skolan. Den inre pedagogiska  utvecklingen som måste vara daglig och att de pedagogiska diskussionerna ständigt pågående. Läroplanen är ett gemensamt nationellt dokument som kan ge oss stöd för det pågående arbetet som ständigt ska prövas och utvecklas.

Till dig Lovisa vill jag skriva:

Det är när relationen elev och lärare etableras kring ett undervisande problem som allt är möjligt. Det har krävt lång utbildning för att lära sig härbärgera, se sina egna kunskaper i ständigt nytt ljus, våga vara okunnig i stora gemensamma frågor, äga sitt ämne och sin kreativitet hur att undervisa så att elevens motivation och känsla av mening ständigt bevaras och utmanas. Att verka för den demokrati och den värdegrund som säger att alla ska få påverka för att delta och lära. Med det följer ansvar om sig själv och om sin nästa. Att eleven går genom skolan med rak rygg, där skolan är en suverän egen plats för varje lärande, och där dörrarna till nästa utbildning står öppna och det egna språket utgör raster för våld och pensel för att göra sig förstådd såväl för sig själv och för andra. Den sista meningen har jag fritt lånat av Sven-Eric Liedman, 2000. 

Som du, Lovisa, som genom din vilja, ditt språk, din egen motivation skrev dig in i den pedagogiska diskussionen. 

Din blivande och framtida kollega,

Anne-Marie