Det kollegiala lärandet uppstår där vi är

Det kollegiala lärandet uppkommer oftare än vi tänker oss det. Det vill säga om vi vill se möjligheten. Jag tänker på de besök vi får i skolorna, litteraturpedagogen, räddningstjänsten. Jag tänker på de lärare som ibland delar klass och två lärare är där ihop. Alla de gånger där vi är två är ypperliga utbildningstillfällen för läraren som deltar i det som pågår i klassrummet. Låt oss ta vara på den möjligheten. Ibland står lärare vakt för att undervisningen ska fungera. Kanske fokus kunde vara att följa lärarens undervisning och se hur den samspelar med elevernas lärande och vad som gör att eleverna är med, snarare än att stå på vakt inför det som kanske ska hända. Lärare är vi allihopa. Vi måste ta vara på de möjligheter som uppkommer då vi är fler i klassrummet.

• Jag brukar säga till de lärarkandidater jag har haft att de vid varje studiebesök, vid varje lektionsbesök, orientera sig mot hur läraren gör, vad läraren säger och hur läraren ställer frågor. Rikta uppmärksamheten mot undervisningen. Oftast riktar vi uppmärksamheten mot eleverna, och hur de lär och det är naturligtvis absolut viktigt att se deras lärande men det är också viktigt att tala om det som pågår i lärarens aktioner och lärarens hållande av lektionen. Hur gör läraren?

Då vi har externa besök i skolan är det också lärorikt att se hur den som besöker skolan, håller lektion, pratar om böcker och författarskap, förmedlar litteratur som litteraturpedagog, också är en läromästare för just det som förmedlas. Att som lärare ta vara på möjligheten att studera vad det är som gör att eleverna följer, frågar och engagerar sig och diskutera detta med den som fick undervisa i klassen.

• – Berätta hur du introducerade boken?
• – Hur får du alla att prata i klassrummet?
• – Jag undrar – kan man göra det här i …
• – Hur förbereder du dig?

Frågor som inte behöver komma ur brist utan ur nyfikenhet. Även om vi får eleverna att berätta, även om vi är förberedda till tänderna, även om vi redan gör, eller om vi inte har lyckats engagera alla på det sätt som den som håller klassen just nu – är det genom frågorna vi utvecklar oss.

Jag tänker på läkarprofessionen. Om en annan läkare följer en läkare så är det för att lära och för att utvecklas i och genom yrket och de uppgifter som uppkommer för läkaren. Inte tittar man bara på patienten och säger att det blev bra, man undersöker och följer operationen som läkaren gör – för att lära, för att förstå, för att man blir visad, för att fördjupa kunskaper, för att se hur andra gör och kanske spegla hur man själv gör. De som besöker skolan och ger innehåll till eleverna är ofta förberedda till tänderna. De har pirr i magen för varenda en vet att en klass kräver sitt hållande. Och det kan också vara skönt att få äga det mandat som lärarprofessionen ger och se i sin nästa hur svårt det kan vara och att man besitter en del av redskapen att hålla klassen och skapa rymd i innehållet.

Jag minns min första lektion på egen hand. Den förberedda lektionen, den utan möjlighet till improvisation, den utan egentlig kontakt med eleverna och hur jag bara kunde tänka på vem jag var och vad jag måste göra i samma stund klassen var min. I självmed-vetenhetens klor. Och jag minns hur jag såg på den erfarna lärarens lediga hållning till saker och ting som syntes svåra och besvärliga i mina ögon.

Och jag tänkte … Det där är en lärare. Och jag lärde mig att följa henne, lyssna in det hon berättade, det hon sa, det jag ville göra och säga, och genom det kollegiala kunde jag åtminstone börja ana konturerna på den lärare som var under tillblivelse i mig själv.