Vi distanserar oss. Pisarapporten angår oss inte. I våra klassrum sitter elever som inte kan läsa det som krävs av dem att kunna läsa. Textmassorna väller över dem. Lektioner som presenteras med läs sidan 67 – 83 och lös uppgifterna på sidan 84. Ingen relation till undervisande lärare. Ingen relation till klasskamraten och det gemensamma att lära ihop. Med läraren som pågående undervisar.
Ensamt läsande. Ensamt arbete.
Distansen till rapporter och distansen till elever. Vi måste öppna ögonen för hur det står till i våra klassrum. Göra Pisarapporten till klassrumsrapporten. Om eleverna kan läsa och vi vet att de kan läsa kan vi slå oss till ro rörande rapporten om elevernas sjunkande läsförmåga. Om inte – ska vi lägga upp en plan som omedelbart ska sättas i verket. En plan som ska röra undervisningen. Vi ska inkludera eleverna i samtalen om deras förståelse, deras strategier och deras ork eller lust att läsa. Och vi måste diskutera den läsförmåga som krävs då texterna inte genast öppnar sig och inte genast lockar dem att läsa. Men vi måste hela tiden veta att de kan läsa. Om inte – se till och om undervisningen.
Vi bör kontinuerligt undersöka undervisningen och på vilket sätt vi presenterar text, inkluderar den i allt vi undervisar om, och hur vi kan ge eleverna utmanade innehåll, besvärligare texter och genom dessa tillsammans utforska hur vi kan förstår och genom vad. Det handlar om att undervisningen ger detta. Och pågående fortsätter att ge.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
