Jag har aldrig känt mig bekväm med det lustfyllda lärandet. Jag minns inget lustfyllt då jag lärde mig simma. Livrädd för kallsupar och livrädd för det bottenlösa djupet. Jag minns inget lustfyllt i att lära mig cykla. Vingligt. Jag lärde mig cykla på en vuxencykel och den ramlade över mig flera gånger. Plåster på armbågar och knän. Jag minns inget lustfyllt alls. Jag minns ansträngningen. Jag minns påminnelserna. Jag minns hur min bror sa:
– Kom, nu prövar vi igen!
Och jag minns att jag prövade igen för att min bror utmanade mig med sin vilja, sitt tålamod och sin kraft. Han kunde cykla. Jag kunde inte. Ibland var det jag som ville och då frågade jag om han kunde hjälpa mig. Det gick upp och ned med viljan. Något livslångt cyklande kunde jag inte föreställa mig trots att morfar med sin höga ålder kom cyklande in på gården. Ledigt cyklade han.
Lärandet var ansträngande. Besvärligt. Krävande. Ibland med tårar och klump i magen för att det inte gick som jag ville. Ibland med känslor av att jag snart kommer att kunna. Idag är jag vuxen. Då jag lär mig anstränger jag mig ibland. Jag förstår inte allt jag läser. Jag läser om igen. Jag lyckas inte med den bok jag skriver. Jag skriver om. Det är en del av arbetet. Jag får tänka om. Mycket svårare är det. Att ändra mitt tankesystem. Eller tillåta mig att förändras. Våga förändras.
Det är inte lustfyllt att lära sig. Ibland kidnappas vi att tänka att de måste vara det. Som om det var så enkelt. Däremot är det roligt att lära sig tillsammans med andra och få lära sig av och genom andra. Vi behöver varandra för att lära oss. Jag behövde min brors tålamod och vilja för att orka anstränga mig då jag var på väg att ge upp. Jag behövde min egen vilja och min egen förmåga att anstränga mig och få kontakt med den då jag lärde mig.
Jag skrev om att det svåra med det lustfyllda lärandet i Kiwiboken 2006. Jag ersatte lusten med grad av angelägenhet. Hur angeläget kan jag göra innehållet för eleverna var en fråga jag ställde mig. Hur kan jag påverka deras grad av angelägenhet? Och detta med svårigheter? Kan det få vara svårt? Jag minns då mina elever ville pröva niornas matematikprov. De gick i fyran. De löste en del av uppgifterna. På sina egna sätt. De fick något att tänka på då de inte kunde lösa andra. De ställde frågor om ord som de ännu inte fått möta. De funderade på hur de själva skulle kunna förstå. Jag fick utmaningar för undervisningen. Den som kunde ligga i framkanten.
Lusten att kunna! Den att cykla ledigt. Känna vinden i håret. Cykla. Kunna cykla. Den känslan. Och veta att arbetet med att kunna cykla var mödan värd. Tack till brorsan!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
