Undervisning: Läsa, följa, skriva

Snö, vatten, himmel av Anne-Marie Körling

”Om det här hade varit början på en dikt skulle han ha kallat det han kände inom sig för snöns tystnad.”

Detta är andra raden i romanen Snö av Orhan Pamuk, Norstedts förlag, 2006

Jag tänker undervisning. Och jag tänker att vi kan härma och fortsätta med egna meningar. Jag skulle modella och fortsätta romanens början:

”Om det här hade varit början på en dikt skulle han ha kallat det han kände inom sig för snöns tystnad.” Jag står vid fönstret och ser de långsamma snöflingorna dansa i tysthet ned mot granarnas grenar och landar med en ljudlös duns mot barren. Den vita snön tystar ekot av bilarnas brummande ljud. Husens sprakande språk syns viska i upplyst mörker. Och höghusens ståtliga ryggar får nya former av snön som lägger sig i mjuka drivor på taken och fönsterbrädorna.

Ja, så skulle jag leka med språket. Utifrån min nya text och författarens mening gör jag ett litet utkast till en dikt:

”Snöns tystnad”

Snöflingas ljudlösa duns.

Granens grenar säger inget om

ökad tyngd. Snöflingas fall är

ljudlöst. Bilens brummande

tystas mellan husen.

Snön viskar.

Snöbollen berättar att barnet

gjort snön till sin.

Snögubben saknar ord.

Detta är mitt försök. Jag skulle ta hjälp av eleverna att skriva min dikt. Den skulle ta sin utgångspunkt ur min lilla berättelse. Att låna författarens mening fungerar som en början och leken med orden blir vår gemensamma lek. Skriv.

Körling fotograferar 2016

 

Det här inlägget postades i Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Undervisningen. Bokmärk permalänken.