Då jag besökte skolor i Oregon, USA, förra året tittade jag på hur miljön kommunicerade med mig som pedagog och lärare. Det var intressant att synliggöra vad man kan göra i rummet och vad som förväntas av läraren. Det handlar alltså om att skapa en pedagogisk gemenskap och att vända sig till pedagogerna och inte till barnen eller eleverna. I en liten förskola hittade jag högt ovanför läsplatsen och böckerna en skylt som hängde i lagom läshöjd för oss vuxna. Det gjorde att jag lätt kunde läsa mig till vad som förväntades av mig och vad rummet eller denna del av rummet förväntade sig av mig.
Jag minns att jag gav fritidspedagogerna information genom att sätta upp en lista över vad fritidspedagogerna kunde göra då de kom in i klassrummet. Den listan fanns bakom en dörr i klassrummet och innebar att fritidspedagogen kunde få information om vad vi alla kunde stötta, hjälpa, utmana eleverna med. Listan visade vad jag önskade att vi fokuserade på. Listan kunde synliggöra vilka elever som ännu inte fått läsa högt för en lärare, vilka elever som behövde få undervisning i sjuans tabell eller hur man letar i en kartbok. Som sagt det kunde vara vilket innehåll som helst. Genom dessa listor visste fritidspedagogerna precis vad de kunde göra under den timme de hade tid i klassrummet. Jag ville ha fokus och jag vill att det är i undervisningens och lärandets tjänst. För och med eleverna. Inga elever skulle tas ut ifrån klassrummet utan alla skulle vara där vi gemensamt arbetade med det vi hade i undervisningens fokus.
Vi har många regler för hur eleverna ska sköta sig men alldeles för få hur de ska få lära sig i samma rum. Den här skylten hängde över läshörnan. För föräldrar, för lärare och för vikarier. Och en påminnelse om vad vi är där för att ge och göra.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
