I höst läste jag Michael Pollans En andra natur: en trädgårdsodlares bildningsväg. Jag blev så tagen av det han skrev om att ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år.
Jag berättade detta för dig och redan nästa dag satte vi oss i bilen och körde de åtta milen upp till plantskolan i Västerhejde som var det enda ställa där de hade kastanjer. För det var kastanjer vi skulle ha. Det var vi eniga om. Klassiska, långsamtväxande vårdträd.
Ur Malin Lagerlöf; Dagbok från ditt försvinnande, 2016, sid 103
Ofta tänker jag på kvinnan jag intervjuade rörande läsning. Hon var vid den tiden 82 år. Hon ville så gärna delta i bibliotekets läsecirkel, berättade hon. När hon var på biblioteket såg hon den lilla krets av människor som samlats runt boken och tänkte att det hade varit roligt att vara med där. På min fråga varför inte svarade hon att hon hade ett handikapp som hindrade henne. Jag föreslog ledsagartjänst eller att hon ringde till biblioteket för att höra om det fanns någon annan möjlighet att ta sig till biblioteket. Men det var inte hennes handikapp. Hennes handikapp ville hon inte prata om. Men det var av det slag att hon skulle hindra de andra läsarna i läsecirkeln. Efter en stund berättade hon. Hennes handikapp var hennes läshastighet. Hon läste långsamt. Mycket långsamt. Men noggrant tillade hon. Hon kände sig själv som en noggrann läsare. Jag frågade hur hon visste att hon var en långsam läsare. Det hade hon fått höra då hon var barn och gick i första klass. Då hon var sju år. Därför ville hon inte vara med i bokcirkeln. Med hänsyn till de andra läsarna. Hon ville inte hindra dem att gå framåt i boken.
Läraren hade sagt till henne att hon läste långsamt. Om vi då tänker att hon är sju år och är i skolan för att lära sig att läsa måste det ju betyda att hon lär sig och att hon läser långsamt. Men ingen hade talat med henne om hur läsningen utvecklas och läsförmågan förändras genom att man läser och att det är som allt annat man lär sig.
Jag bad henne lyssna till min högläsning. Så läste jag högt för henne ur boken jag hade med mig. Hon lyssnade uppmärksammat och då jag läst klart sa hon att vi läste ungefär med samma hastighet. Jag berättade att jag hade fått höra att jag var en snabb läsare och att jag läste slarvigt. Vi satt tysta en stund. Så sa hon
– Men då kan jag ju gå med i en bokcirkel?! Jag läser ju ungefär som du.
Alldeles nyss var det de vänsterhäntas dag. I Dagens Nyheter kunde jag läsa om en man som under sin tidiga skoltid fick lärarens hökögon på sig och närsomhelst fick han anmärkningar för sitt sätt att skriva. Det blev ett livslångt lidande och än i denna dag minns han lärarens ord om honom.
Det vi säger till våra elever kan bli minnen vi aldrig någonsin önskade dem. Det är främst då vi glömmer bort att säga något om deras utveckling och deras lärande och det som har ägt rum i skolan. Skolans arbete är långsiktigt och ska betyda ett livslångt perspektiv. Att få lära sig hela livet men inte känna av skavsåren av utvecklingen utan lära av att det man en gång inte kunde fick man lära sig. Ibland med hårt arbete och med envishet. Men inte genom bedömningar som hindrar eller uppföljningar som glöms bort.
Jag tror inte att lärare vill sina elever annat än väl. De vill att de lär sig. Men det som är sagt måste följas upp och kantas av läraren och elevens arbete med att lära sig och att benämna lärandet och dess utveckling.
Mina elever har studerat, de har tagit studievägar och utbildat sig vidare. Och de som hade kepsar har inte längre kepsar, och de med spring i benen sitter mer stilla än vad de borde göra, och deras spontana frågor om allt mellan himmel och jord …
Jag återkommer med fler inlägg om det långsiktiga arbetet och de tio åren av grundskola.
Hej HOPP!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
