Konfliktlösning mellan två elever- symboliskt först och sen förlåt

Två pojkar kom i luven på varandra på rasten. De brukar vara vänner men en händelse gjorde dem till ovänner. För stunden vill säga. Och när båda är upprörda går det inte att resonera, inte i stundens hetta. Det krävs lite svalka och möjlighet att gråta ut och vara arg färdigt men det utan att man gör någon illa eller säger fler dumma saker.

Först fick den som var synbart ledsen gråta ut ordentligt. Det tar ett tag att gråta ut. Jag brukar inte säga att man ska gråta färdigt och torka tårarna. Barn ska inte alltid få veta att de måste hindra sina tårar. Tvärtom. Jag har alltid pappersnäsdukar för gråtstunder. När det blivit lite lugnare fick jag veta att det fanns en person som hjälpt till och modigt stått mellan de två. Han fick komma in och berätta. Han sa att båda två är ledsna och arga men att båda två är fina vänner. Sen fick han gå in till de andra och slå sig ner i matematiken och fortsätta med det som var innehållet i lektionen.

Därefter sammanförde jag de två ovännerna med tanke att de skulle bli vänner igen. Det ville sig inte. Att bara skaka av sig sin ilska kan man nästan inte begära. Den sitter i kroppen och vill inte försvinna. Den ena pojken satt med sammanbiten mun och såg bestämd och arg ut. Nix pix. Ingen vänskaplighet fanns att vänta här inte. Inte förrän den ledsna andra hade sagt förlåt först. Sen skulle han säga förlåt också.

Nu gjorde jag det jag brukar göra. Släpper konflikten helt och hållet. Släpper fokus på att man förmanande kräva att de ska vara sams. De är ju inte sams och jag kan ju inte kräva att de ska bli det utan att ge dem möjligheter att bli den.

Jag bad dem ställa sig intill mig där jag satt på en stol. De fick ställa sig ganska så nära mig för jag hade lagt ett A3-papper på bordet framför mig.

  • Du behöver ett A3-papper. (Du behöver alltid tillgång till papper i skolan).

Sedan gav jag dem varsin tuschpenna. De fick välja färg. Jag erbjuder alltid att de får välja själva.

  • Du behöver närhet till pennor. Olika pennor, gärna bläck, tusch, blyerts osv.

På långsidorna, fick de sätta en startpunkt för pennan. Nu hade vi pappret i liggande A3. (Ja, jag märker att jag är noggrann till överdrift). Och eleverna hade satt en punkt på varsin sida. De fick hålla kvar pennan där och jag bad dem blunda hårt. Det är egentligen rätt så rörande hur de med stort allvar blundar, lägger ena armen för och följer mina instruktioner så noggrant. Båda ville göra rätt och vara tillmötesgående. Dessa små barn, tänker jag, så många känslor, så svårt att dela på saker och ting, särskilt när det är en rolig lek som lockat och i den har konflikten uppstått. Hur som helst. De blundar, har en penna i handen och en punkt att utgå ifrån.

Nu ska de följa mina instruktioner, ungefär så här lät det:

  • båda två kan fortsätta rakt fram med pennan, så rakt som ni kan fast ni blundar.
  • Stopp. Håll kvar pennan och vänta på nästa instruktion.
  • Nu måste en av er rikta pennan mer mot oss och den andra måste vända pennan mer mot fönstret. Alltså höger och vänster.
  • Nu ska ni fortsätta rakt fram igen.
  • Och nu lite mer inåt.
  • Och nu får ni titta!

Det kan krävas att man ger dem lite ytterligare information om hur de ska föra pennan, vänligt gör man det, för att få deras linjer att slutligen mötas. Jag ger inga instruktioner innan utan ger dem bara möjligheten att göra under tiden jag berättar hur. De ville göra om det hela och de fick välja nya färger. Denna gång var de mer säkra på hur de skulle göra, nu förstod de och kunde. Båda pojkarnas linjer möttes nästan … och de blev glada och förvånande. De var vänner igen. De tittade upp på varandra och sa förlåt samtidigt.

Konflikten på pappret

Jag har bett ovänner, ledsna, arga att göra saker tillsammans under min ledning. Konflikten som uppstått har jag ingen egentlig information om, det viktiga är att lyssna på dem noga och bidra till att lösa upp det arga och det avstånd som har skapats. Det ska leda till att de blir vänner igen.

Detta var ett sätt. Det har fungerat med elever i årskurs ett, två, tre och åtta. Det handlar om att symboliskt mötas på pappret och förvånas över hur man leds rätt trots att man inget ser.

Tidsmässigt tar detta inte längre tid än att vända och vrida på konflikten. Eleverna blir gladare och lär sig att göra något istället för att inte göra något. När de kommer tillbaka in i klassrummet är de fria och ingen sitter med en tung skam i magen. Och konflikten som uppstod den behöver vi inte gå tillbaka till igen, hellre hur vi löste den för att komma vidare och bli sams igen.

Hej HOPP!

Anne-Marie

This entry was posted in Anpassning, Ansvaret, Eleverna!, Föreläsningar jag ger, Inkludering, Känslor, Relationer och vänskap and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>