Sara Danius
av Stina Wirsén
Det var på Bokmässan. Jag hade anmält mig till Svenska Pen och Berättarministeriets marathonläsning av Anne Franks dagbok. Jag läste efter Sara Danius. Jag minns att jag tänkte att här är vi alla av samma anledning. Vi deltar i en högläsning för att rösten ur boken ska komma ut och nå sina lyssnare men också för att vi som läser ska möta bokens innehåll igen. För det fria ordet.
Jag lyssnade innerligt. Då och då lyfte Sara Danius blicken mot oss som lyssnade. Våra ögon möttes. Jag minns att jag tänkte att händer det igen ska jag fylla mina ögon med värme, styrka och kärlek. Sara Danius såg på mig igen. Jag hade fyllt mina ögon med det jag ville ge henne. Så tittade hon på mig igen, och igen. Jag vet att jag gav. Jag vet att hon såg att jag ville henne väl. När hon läst färdigt och lämnade nickade hon och sa tack.
Jag var uppfylld av detta. Jag tänkte på högläsarens roll för texten men också för kontakten. Att någon som lyssnar också får en kontakt som uppstår när någon högläser. Ett barn jag intervjuat berättade att en högläsare visar att den gillar den de högläser för. Så känns det att bli läst för. Jag tänker att högläsaren måste gilla texten som högläsaren läser och vilja att den ska nå ut. Det är något med generositeten. Också hos den som lyssnar. Man befinner sig i något gemensamt. Och i den kan man villkorslöst lyssna och uppleva att man får något samtidigt som man deltar tillsammans med andra och kanske får det berättande ögonkastet som gör att lyssnaren för en stund känner sig sedd och att lyssnaren också kan ge tillbaka något av det som händer i lyssnaren.
De gånger jag tänkt att jag ska bära en klänning som är lite för … så tänker jag att Sara Danius bar sina klänningar som utropstecken och som egna berättelser. Och jag bär mina trots att de inte är i närheten av det prakt Sara Danius burit sina. Hon har fyllt sina klänningar. Hennes person har strålat ut genom dem. Det gick att låna lite av det mod hon visade.
Det är med sorg jag läser att Sara Danius inte längre finns bland oss. De vackra illustrationerna i dagens DN har Stina Wirsén skapat. Med värmen om Sara Danius strålar penseldragen mot mig.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
