Jag pluggade till proven. Oj så jag pluggade. Vi pluggade minns jag. Till proven. Det var till och med lite roligt att plugga så. Klasskamraterna förhörde varandra. Mamma lyssnade när jag förklarade ett och annat för henne. Allt ur textboken. Jag minns inte att jag tänkte så mycket på att jag skulle prestera. Kanske handlade det om att samhället såg annorlunda ut då jag var barn, tonåring och senare gymnasievuxen. Det fanns jobb att få. Det fanns lösningar vid sidan av skolan. Det fanns möjligheter. Idag finns det inte så många möjligheter.
Idag syns varje lektion vara ett prov med krav på prestation. Allt vi gör i skolan handlar om att prestera. I allt ska vi vara i topp. Eleverna dukar under krav som är större än vad vi anar att de är. Självklart ska eleverna få lära sig och det gärna med råge. Men många elever visar snart fram ett ointresse och en brist på ork.
Jag försöker tänka mig in i det när jag är tillsammans med elever under lektioner. Jag är elev i klassrummet tillsammans med eleverna. Lärarna pålästa, inlästa och orienterade på att få med såååå mycket som möjligt. Varje lektion har ett mål. Detta ska uppnås. Detta ska vi lära oss. Sju lektioner med tydlighet, med klara mål att sträva mot, att pricka av för att fortsätta lära. Lusten att lära, hur ser den ut? Vad innebär lusten att lära när allt lärande redan är utstakat och angivet. Varje lektion. Dag efter dag. Jag tänker att den också har en baksida. Eleven vet att eleven inte presterar som eleven ska eller som eleven tror att eleven ska prestera och ”orkar” inte längre delta. Djupa suckar hörs då läraren går igenom vad det är vi ska ha lärt oss efter lektionens slut. Det finns egentligen ingenting som triggar igång lusten, vetgirigheten eller dialogen. Det hinns helt enkelt inte med.
När jag själv var fick möjligheten att som 62-åring bli en elev under åtta, nio månader gjorde jag alla uppgifterna som gavs eleverna. Och ärligt måste jag erkänna att jag inte hann färdigt med en endaste. Detta trots att jag arbetade intensivt med att hinna. Det fick mig att känna mig dålig, lågpresterande och snart kom det att påverka min motivation. Jag måste skynda mig att lära. Då jag var lärare och undervisade brukade jag göra alla uppgifter jag gav till eleverna och det lärde mig mycket om uppgifterna och hur eleverna förstod. Ofta visste de mer om innehållet än de visste om formen för det de skulle göra. Därför kom vi att tala mer om formen som krånglade till det för att kunskaperna skulle komma fram och uttryckas. Pröva detta, fundera sedan kollegialt om de uppgifter vi ger eleverna. Men prestationen då?
I dagens radioprogram Kropp och själ diskuterades prestationen rörande hur vi tänker kring att röra på oss. Jo, jag kämpar med att ”jag borde” röra på mig mer och att det lilla jag gör inte räcker, det här helt enkelt för lite, jag borde kunna bättre. Jag känner mig så invaggad i den där prestationen som borde vara bättre än det lilla jag presterade. Jag firar inte min promenad. Jag äter något som jag inte ska äta och tänker att jag måste röra på mig. En slags nedåtgående spiral där prestationen uteblir trots att den hela tiden finns där som en slags påminnelse. Påminnelsen lyder: Jag bör, jag borde, jag måste.
En lösning, jag skrev om den i min bok Vägen till Skriftliga Omdömen för många år sedan, är att se till det faktiska. Det eleven har presterat och inte prata om nästa prestation utan om det som finns att prata om, dvs, elevens arbete. Jag är mycket saklig när det kommer till att återge det jag ser. Jag brukar exempelvis säga:
- Jag ser att du har använt kommatecken i din text – berätta?
- Jag ser att du skriver tydligt. Berätta om hur du skriver?
- Jag ser att din text har stycken – hur tänkte du om styckeindelningen?
- osv
Genom att stanna upp vid det faktiska kan vi tala om det vi lär oss. Eleven kan låna av lärarens uppmärksamhet och uppmärksamma exempelvis styckeindelningar och kommatering. Det leder till lärande, relation och fortsatt lärande. Eleven som inte kan skilja sig från sitt arbete och sitt inre blir därmed bekräftad för det som är och inte för det som kommer att finnas. Det som vi lär och kommer att lära finns sedan i undervisningen.
Det eleverna inte kan behöver jag därför fundera över undervisningens innehåll för att utveckla undervisningen så att den möjliggör för elevernas lärande. Då ansvarar jag för fortsättningen och om jag får tid, vilket jag en gång fick, kan jag analysera och fundera över hur jag bygger upp undervisningen utifrån de kunskaper jag samlar på mig om elevernas lärande. Det sker i pedagogiska samtal där vi för en stund skjuter undan känslorna av att inte hinna och ser mer på det faktiska vi gör.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
som rekommenderar boken ”Inga prestationer utan relationer” av Jonas Aspelin, utgiven av Gleerups 2015.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
