Från att kunna till att försvagas, och något om omedelbar läsförmåga

Jag pratar med en elev. Eleven lyssnar noggrant på mig. Jag lyssnar noggrant till eleven. Jag är inte elevens lärare. Så jag måste fråga en hel massa saker.Jag frågar med försiktighet. Jag ser hur jag kan fråga. Jag måste läsa av rörelser, minspel och eventuella rädslor. Jag ska undersöka matematiken och elevens relation till denna. Jag måste komma åt hur hindren ser ut.

Jag hör mest hur eleven söker bekräfta mig så att jag blir glad. Då trixar jag med frågorna så att de blir mycket öppna, utan rätt och fel, och låter mina öppna svar och egna funderingar vägleda eleven. Eleven prövar försiktigt, försiktigt sina egna tankegångar. Försiktigt, försiktigt. Men vid minsta vink om att jag inte är nöjd (jag är mycket noggrann med att inte visa något negativt alls) blir eleven ängslig över om det är rätt och läser av mitt ansikte med omedelbar läsförmåga.

Det gör mig så ledsen. Det gör mig så förtvivlad. Jag vill inte att eleven ska lära sig att förstå hur en lärare blir nöjd. Jag vill att en elev känner tilltro till lärandets miljö och höga tak. Den att man får pröva och att det är absolut tillåtet att misslyckas (vad nu det är?). Det ska inte vara farligt att gå i skolan. Jag får en känsla av att det är det. Och det är något som är väldigt, väldigt fel när det är så.

Så duktiga är våra elever; till samspel, till avläsarkunskaper och så sätter vi dem i undervisningar där empati och gemenskap ska utvecklas när det i själva verket är vi vuxna som borde fullt ut utveckla denna förmåga i undervisningen. Eleverna kan detta mer än vi någonsin förstår. Elever vill samspela men vi vuxna ser det inte.

Om det låter hårt? Jag tänker att vi måste komma åt hur eleverna lär och att vi själva sitter inne med en del av svaren. Det gäller bara att våga vara pedagogiskt vuxen svaren vi eventuella får på våra frågor.


Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Formativ bedömning, Hinder för lärande, Värdegrunden. Bokmärk permalänken.

8 svar på Från att kunna till att försvagas, och något om omedelbar läsförmåga

  1. sspirit skriver:

    Ja, barnens vilja att samspela och samarbeta är så otrolig stark.
    Är det rätt att utnyttja deras vilja och se och höra bara de svar som vi vuxna är förbereda för?

  2. Anne-Marie skriver:

    Samspelets kvalitet ansvar den vuxne för. A-M

  3. Morrica skriver:

    Detta gäller inte bara de små eleverna – mina något äldre är lika duktiga de, och lika angelägna om att läsa av och uppfylla mina önskemål. Och hur man än vänder sig, hur öppen man än lyckas vara så har man dessutom betygskriterierna som eleverna rättar in sig efter.

    Jag blir så ledsen när jag hör någon säga, med beröm i rösten, ’eleven skrev inte fullt på provet, så eleven ville göra om det, det tycker jag är god studieförmåga’. Kanske är det god studieförmåga, och jag ser fel, för jag ser snarare att det är god anpassningsförmåga efter lärarens värdering att resultatet på provet är så jätteviktigt.

  4. Anne-Marie skriver:

    Jo – det gäller alla elever. Det är inte bra. Eleverna ska inte göra för att vara bra för sina lärare, göra dem nöjda och glada. Jag är mycket rädd för att bli elevens mål. Målet är något helt annat. Jag är en del av vägen till målen. Ett redskap och en supporter…. a-m

  5. IT-mamman skriver:

    Själva kärnan i undervisningen. Att läraren ser och förhåller sig – inte bara kräver att eleverna ska göra det. Lyssnar in och utvecklar allt eftersom. En förhoppning om att det ska få vara så. Att eleverna ska våga prova och inte vara oroliga för att misslyckas.

  6. Anne-Marie skriver:

    Japp! /A-M

  7. Morrica skriver:

    Precis, jag som lärare är en guide, en vägvisare, ibland en sten att kliva på för att komma vidare, ibland en igångpuffare, ibland en stöttare, ibland en tröstare, ofta en lyssnare och ibland en pratare, men jag är aldrig målet. Inte ens en del av målet. Skulle jag börja tro det en dag hoppas jag någon häller en hink kallvatten över mig.

  8. Anne-Marie skriver:

    Det är många som behöver en hink kallvatten över sig, tänker anne-marie som skrattar åt den sista meningen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.