De som följt min blogg har under alla år kunnat läsa och förstå att jag hellre sätter ett eller två åtgärdsprogram på undervisningen än jag sätter ett åtgärdsprogram på eleven. Jag är rädd för åtgärdsprogrammen. Jag är för en mångfald av undervisningar. Jag är inte för orden exkludering eller inkludering. Bara att vi använder orden inkludering betyder att vi förhåller oss till exkludering. Vilket vi givetvis gör!
Jag tycker att det finns mycket att göra utifrån undervisningens perspektiv. Hur många undervisningar kan jag kreera i mitt klassrum? Vad har de för syften? Behöver alla vara med på alla undervisningar? Jag har tio olika undervisningar i de klassrum jag haft. De har blivit fler ju längre jag har undervisat. Jag undervisar i stort sett hela tiden av den tid jag är tillsammans med eleverna. Det ser i och för sig väldigt ledigt och avspänt ut i dessa situationer, så går man förbi och tittar in i klassrummet så ser det trevligt och gemytligt ut. Och det är ingen motsättning att det är så.
Jag tror ingen kan räknas till norm någonsin. Jag tror inte på den pedagogiken. Däremot tror jag stenhårt på undervisandet, innehållet och gemenskapen kring det. Jag tror på det jag gör! Jag räds också de åtgärdsprogram som skrivs och som för all framtid är en black om foten för eleven. Jag räds också de åtgärdsprogram som skrivs utan att en hel del undersökningar har gjorts på undervisningen och elevens möjligheter i klassrummet. Jag hörde någon säga att det hade 10 åtgärdsprogram och mångfalden diagnoser i klassrummet. Kanhända att det är ok att eleverna har åtgärdsprogram och diagnoser men inte utan att man också funderar i mångfaldstänk kring undervisningen. Jag träffade en skola där man hade till uppgift att minimera antalet åtgärdsprogram. De lyckades med det. De började tala undervisning istället för brister hos eleverna.
Anne-Marie
Gå gärna in här och lyssna på FELIX talar om Asperger
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag tänker att om inte lärare klarar att möta elever som upplevs som annorlunda utan de skickas ut på specialundervisning, till specialgrupper, särskolor – hur är det då tänkt att de ska klara att leva efter skolans värdegrund och förvänta sig att elever ska göra det? Jag har lyssnat till Felix och jag är glad att han har fått möjligheten att gå i vanlig skola som han vill. Det är härligt att höra hans drömmar och hur han ser en väg att nå dem.
Jag tror att de flesta åtgärdsprogram skrivs utifrån skolans maktperspektiv – vi bestämmer att du behöver jobba med det här. Och föräldrarna ska hjälpa till. Det går att tänka sig att barnets tankar om sin egen utveckling ställs i centrum.
Jag jobbade i en kurs där studenterna fick i uppgift att skriva ÅP utifrån case. 90% var katastrofalt moraliserande och fick göra om uppgiften.
Det var speciellt – studenterna fick åtgärdsomskrivning – det var nog bra. Kanske man ska genomföra omskrivningar kring åtgärdsprogram också. Formuleringskonsten och verklighetens ord. A-M
Åh jag har så mycket tankar kring åtgärdsprogram, men nöjer mig med att hålla med dig Anne-Marie; läraren måste se till sin undervisning, hur ska jag göra för att möta eleven på bästa sätt.
Förresten A-M: jag har försökt att komma igång med min skolbloggning igen, titta gärna in hos mig på nya bloggen. Ha det fint så länge bästa du!
Hej Sara, klart jag ska, kul att höra ifrån dig. A-M
Undar hur åtgärdsprogrammet för Lisbeth Salander skulle sett ut. Vi vet ju inte eftersom Stieg Larsson inte lever. Men Milleniumserien är en bra beskrivning hur en Aspberger fungerar enligt psykologisk sakexpertis.
Kul fråga – vilka åtgärdsprogram skulle inte Emil i Lönneberga ha, Pippi Långstrump… A-M
Ja, det kan man undra? Undrar vilka fler romanfigurer som skulle behöva åtgärdsprogram. Plura