Skola, förskola och innehåll tänker jag.
Vad talar vi om?
Hur talas det om oss?
Hur ser man våra lila kor?
Vad är skillnaden?
Hur är det idag på skola, dagis, förskola?
Är vi pedagoger lila kor?
Vad är värt att säga något om?
WORTH TO MAKE REMARK ABOUT?
Jag vill gärna att vi talar om våra inre verksamheter som om de vore lika kor, nya, värda att tala om och det med positiva förtecken. Jag vill tala om en skola med självförtroende. Och vi kan det – om vi lyfter fram det som vi gör, vårt HUR. Då jag föreläste sist hörde jag mig själv säga – LÅT OSS BEFOLKA VÅRT HUR MED VÅR PROFESSION!
Då frågade någon – Men är det inte det vi gör?
Jag svarade: Det gör vi men alldeles för tyst. Vi vågar ju nästan inte tala om det. Men vi ska, måste, bör göra det. För innanför våra väggar finns ett HUR och detta HUR ansvarar vi pedagoger för. Vi får vårt VAD och VARFÖR och har vårt HUR att förvalta. Jag skulle gärna se vårt HUR som en lila ko. Och detta HUR ska vi orda mycket om.
Anne-Marie
Anne-Marie som tackar Sspirit som gav mig denna TED talk, jag har lagt den till mina favoriter.
Vad jag tycker att det är mycket sorgligt och ineffektiv är ansvarsförskjutningen: nej,jag är bara en barnskötare, det är förskollärarens ansvar. nej, jag är bara en förskollärare, det är föreståndarens ansvar. nej, jag är bara en lärare, det är rektorns ansvar. nej, jag är bara en rektor, det är politikernas ansvar. nej, jag är inte ansvarig, jag är politiker det är ni som är ansvariga.
Rättigheterna paras ihop och går hand i hand med ansvaret. Om man vill ha erkända rättigheter borde man ta en hel del ansvar.
Mitt enda svar på det om ansvar är – IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD – varje människa är ansvarig. Det är inte ens modigt att vara ansvarig. Det är en förutsättning för att lära sig att ta ansvar. Och det ordar vi väldigt mycket om i skolan; att elever ska ta ansvar. Men om vi förskjuter ansvaret ifrån oss… vilka modeller är vi då för ansvarstagande. A-M
Tack för dina inlägg och dina filmer – min lördagsfortbildning på nätet =). Jag behöver fylla på de positiva tankarna. Tankar som får mig att känna att det går att förändra. Jag behöver det…
För i min verklighet är det dåligt med det. Vi är alldeles för oengagerade. Oengagerade eftersom vi känner att ansvaret tagits ifrån oss. Ansvaret för att bygga upp en bra skola. För att vi ska känna anvar, måste vi känna att vi kan påverka vår situation. Att någon lyssnar på det vi säger. Att någon tar oss på allvar. Om ingen tar oss på allvar blir vi som struliga barn, struliga ungdomar, struliga lärare.
Blir vi som struliga lärare blir vi behandlade som struliga lärare och ingen lyssnar på oss. Besluten fattas ovanför våra huvuden och vi får inget veta innan vi står inför faktum. För de som beslutar tänker att det är bäst de inget vet, det blir så mycket strul.
Men vi kanske har åsikter. Vi kanske har åsikter som kan vara värda att lyssna till för det är ju faktiskt vi som gör jobbet. Det är vi som vet hur det ser ut på vår arbetsplats. Det vet inte beslutsfattarna, för de är aldrig här.
Resultatet blir att beslutsfattarna fattar det ena belutet efter det andra. Beslut som de tvingas riva upp och ändra efter nåt år eller så för att det visar sig att det inte fungerar som de trodde att det skulle fungera.
Och för varje gång blir vi bara alltmer resignerade… för att inte tala om vad det kostar i pengar…
Så har vi det …