Det pedagogiska rummet: Det intetsägande rummets krav

Jag leker med tanken:

Den att vi ställer oss lite utanför vår egen miljö och blickar ned i den. Vi ska anta ett ärligt förhållningssätt till det vi ser. Miljöerna där vi har skola är ganska eftersatta. Klassrummen lever inte upp till orden i kursplanen. Kreativitet är ett rumsligt ord likafullt är ordet demokrati det.

Vi har i alltför hög grad omslutit våra rum med ordet inte. Vi sätter upp tråkiga trivselregler som är allt annat än framtaget för att fostra. Vi har så många inte-miljöer som omsluts av riskerna:

Det är dammrisk, brandrisk, ljudrisk – och våra miljöer befrias från innehåll i så hög grad att de blir meningslösa. Och då kommer den attityden hos eleverna och deras gensvar att de inte längre bryr sig om den. De ritar i den, förstör den, kastar skräp i den, river ned hyllor och ställer till ett slags svar på frågan – Varför har vi det som vi har det?

Vem ska ansvara för miljön? Varför finns det inget att göra i skolan? Varför är det milslånga korridorer med ingenting? Hur välkomnas vi i skolmiljön? Vad gör att vi kliver in i byggnader dag efter dag utan att tänka på hur det är att bli mottagen i den miljö vi verkar och lär i.  Frågan är – hur kan vi lära oss här? Hur kommer det sig att vi lär här? Hur kunde vi lära i miljön?

Vi kan tala om den rumsliga utmaningen! Det handlar alldeles förfärligt lite om kostnader. Det handlar med om en vilja att gestalta rum för lärande. Det är en utmaning.

Anne-Marie

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen, Pedagogiska miljöer, Styrdokumenten, Värdegrunden and tagged , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Det pedagogiska rummet: Det intetsägande rummets krav

  1. Pingback: Resurser, del 2 | Skolans psykologi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.