Ansvaret om läsarna och om de som ska bli läsare. Ansvaret om skönlitteraturen och hur den ska få möta en läsare, fria som till ett giftermål – att bli till som läsare. Det är ett slags giftermål att hitta boken som läsaren vill ha och behöver. It takes a village to bring up a child säger man. Men det handlar också om att ett helt samhälle ansvarar för att läsning är intressant och att läsning vidgar livsutrymmet. It takes a village to bring up a reader!
Jag minns mitt barndoms bibliotek. Det var min fristad. Det var också den plats där jag upptäckte och erfor vad demokrati kunde vara. Det var den plats där bibliotekarien inte såg någon skillnad på mig som liten och som den vuxne farbrorn som trängde sig före och vill ha lagboken eller något annat i hästväg. Jag läste om hundar. Ibland läste jag om insekter.
Idag finns biblioteken i skollagen. Snart kanske skolbiblioteken tornar upp sig och makar åt sig platser i skolorna med sina mullrande hyllplan av böcker som inte längre ska viska och be om ursäkt för sina ord. Men ansvaret ligger inte bara och enbart hos skolan.
Läsningen är en länk i föräldrarnas kärlek till texter. Alla Alfonsböcker som föräldrar har värmt upp med sina mjuka och lekfulla högläsarröster. Ja, för de barn som har föräldrar som läser och vill läsa. Samhället i stort har också ett ansvar. Rubriker i tidningar får mig att rysa. Det är död, krig och hundar som biter ihjäl bebisar och mammor som … Och visst händer det farligheter ute i världen. Men att dessa farligheter ska få så stora bokstäver i rubrikerna – vad gör det med barns nyfikna och nyvakna upptäckarglädje där orden blir så farliga att man önskar att de aldrig någonsin blev utskrivna. Jag hade en plan om att alla bussar och tunnelbanor under en veckas tid bara hade berättartexter på sina annonseringsplatser. Där kunde man få läsa roliga saker som muminmamman packat ned i sin väska, om Fredda som är orolig för en hund, eller något annat som någon av våra fina barnboksförfattare skrivit. Vi är ju ett sådant rikt land på författare.
Jag önskade också att löpsedlarna för en tid blev något av ett mysterium i berättande. Där ”Blod ingen tvekan om saken” kanske kunde vara en rubrik till något mysterium för killar och tjejer som löser problem i Astrid Lindgrens anda. Varför inte annonsera om Bagar Bengtssons märkliga bröd och hur världen blir alldeles uppochnedvänd i Hellsings värld, och sedan alla andra underbara författare som talar om konsten i Lydias Hemlighet eller hur man kan bli tusen gånger starkare i en annan bok. Jag visionerar hej vilt då det gäller böcker, texter och ord och meningar.
Jag har en liten drömbok jag önskar ge ut. Den handlar om saker och ting som ger författarna fjärilsvingar in i skolorna och som skapar inbundna relationer till böckerna.
Varför är det skolans problem att unga inte läser? Varför är det inte ett samhällsansvar?