Läser en insändare skriven av en vikarie som beskriver elevernas språk och tilltal. Det är en insändare om bristande ordning. Språket ställer till och att det gör det förstår jag.
Jag noterar och antecknar de uttryck eleverna använder. Detta för att veta. Det blir också tydligare att se muntliga uttryck i skriven text. Jag behöver veta vad det är jag ska arbeta med och använda mig av det jag kan och är utbildad i. Jag behöver aktivera en plan som långsiktigt verkar för ett annat språkbruk och förståelse för varför. Den enklaste vägen är att reglera, straffa och påpeka. Men jag gör inte det. Det skapar inte möjlighet till det lärande jag vill skapa. Minns då, att jag INTE vill att eleverna säger det de säger eller känna det deras ord kan väcka hos mig, men jag måste verka för något annat.
En sådan plan
kan handla om att:
- göra övningar som handlar om variation av tilltal beroende på vem det är man tilltalar
- förståelse för hur språket får oss att tänka och reagera
- förståelse för vad och hur språklig interaktion påverkar
- att värna språket i klassrum, korridorer och i matsal
- att låta eleverna få möta olika texter och innehåll där språket är en pensel för känslor, fantasi och en källa till en annan språklig kunskap
- öka samtalen, dialogen och verka för relationerna kring de undervisande innehållen
Jag har verkat för detta med många elever. Jag vet därför att jag har tidigare erfarenheter av att göra dessa språkliga förändringar. Det gör att jag vet något om mina erfarenheter och de lösningar de gett. Den utbildningen får läraren i sin praktik.
Jag tänker att jag måste möta detta utan att värdera utan tänka att jag kan förändra. Det gör att jag aktiverar en språklig plan för förändring och verkar envist för att språket och relationen genom det förändrar. Det bör nog sägas att jag är envis och tålmodig. Jag ger inte upp. Och jag tänker långsiktigt.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
