Barn trotsar. De vill inte. Trotset kryper under åren in i handlingarna. Man gör inte helt enkelt. Det är ett trots i det mesta. Hur vi bemöter trots är olika för oss alla. Kanske vi ska erkänna vårt eget trots. I stor och i smått.

Bruno K. Öijer intervjuas i dagen DN. Bruno K. Öijer säger att

– Det finns ett viktigt ord och det är ”nej”. Om fler använde det så skulle samhället inte se ut som det gör idag. Då skulle vi ha en mer värdig värdslig atmosfär mellan oss.”

Och visst är det trots att säga nej. Att inte på order skjuta. Att inte på order göra andra människor illa. Att trotsa sin egen feghet och bli modig. Att trotsa och säga nej istället för att genast rusa åstad och göra något oövertänkt, något i all hast.

En lärare jag känner funderade en gång över att dammsuga hemma. Han kände sig nöjd där han satt vid matbordet och började fundera över om han inte skulle ta och dammsuga. Ja, det skulle han göra. Då ropar hans hustru från rummet intill:

– Kan du dammsuga?!

Där slår portarna igen. Ett enda stort nej mobiliseras inom honom. Och ja… vi vill göra själva. Vi vill komma på saker och ting på egen hand. Vi vill inte följa i ledband, vi vill gunga lite högre, vi vill äga initiativet. Vi vill. När någon vill att vi ska vilja. Då kommer trotset.

Jag tänker skola. Jag tänker lärare som ska fortbildas. Jag tänker elever som måste skynda sig att lära för att vi vill att de ska och kanske, kanske, är allt vi gör en upprinnelse till att vi kämpar för att ta oss igenom trots och givna nej vi möter. Kanske för att vi inte accepterar det nej vi möter. Att nej inte är ett ord vi förstår. En gräns vi inte försonas med och mot vilket vi övertalar.

Nej är en gräns. Det betyder bara att jag säger nej. Det betyder att vi måste stanna upp. Kanske ta en annan väg.