Lite elevuppror inom kursplanen musik

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Lite elevuppror inom kursplanen musik

Sience fictionlektion: Om 30 år ska du utreda och kartlägga dig själv

 

Då mina barn gick i skolan fick de till uppgift att skriva ett brev till sig själva. Det brevet skulle de få läsa om 25 år. Läraren tog hand om det och förvarade det någonstans. I brevet skulle varje elev berätta om vem de är om 25 år, vad de arbetar med, om de har barn och var de bor. De skulle berätta om det liv de syntes leva om 25 år. Jag hörde talas om de här breven. Hur de engagerade mina barn så pass att de berättade om dem under middagen. Mina barn ritade också släktträd och skrev lite om sin familjehistoria. Skolan gav redskap för det. Idag funderar jag om allt vi berättar om oss själva. Är det historien vi vill läsa om vilka vi var om 30 år? Eller kan vi berätta en historia redan nu så att vi kan framställa oss som de vi ville se oss som om 30 år?

Jag skulle gärna göra en lektion om detta med elever. Låt oss säga att vi läser sience fiction om framtiden. Låt oss tänka att vi läser Orwells 1984 eller Karin Boyes Kallocain och funderar över hur den informationen vi idag utaKörling fotograferar 2014n att tänka delar kommer att begripas i en annan tid. Vilken tid kommer vi att verka i om 30 år? Vad ser vi idag som pekar mot det? Vi skulle kunna läsa artiklar om hur människor kartläggs, om demokrati och om yttrandefrihet. Vi skulle kunna ställa frågorna om och hur vi bevarar och arbetar för den rätten.

Ja, vad skulle vi få veta om oss själva? Vilken bild framkommer? Vilken tid kan vi se att vi lever i?

Och så slår det mig – kommer det fortfarande vara okey att hitta på kreativa lektioner? Kommer skolan tillåta det i framtiden? Vill vi ha fria ord?

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Sience fictionlektion: Om 30 år ska du utreda och kartlägga dig själv

Metafor om lärarens arbete

En lärartanke blir dessa ord av Bruno K. Öijer:

”om jag stannar till och sätter mina tankar i jord kommer någon att gå förbi nästa år och se ut över ett fält där blåklockor och prästkragar sjunger för varandra”

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Metafor om lärarens arbete

Boken behöver inte anslutas

Svenska barnboksinstitutet gav för några år sedan ut en liten, liten skrift om varför man kan läsa. Jag har klippt och klistrat ihop bilder med deras tankar. Så här blev det. Det är flera år sedan. Allt finns att läsa på Svenska Barnboksinstitutet.

Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Boken behöver inte anslutas

En ordlig famn


På måfå slår jag i diktares böcker.
Två plockar jag fram ur min bokhylla.

Tomas Tranströmer tar mig alltid i sin ordliga famn.
Lägger två tröstande uttryck på min kind.
Sätter bomullsord på mina ytliga högpulsnerver.
Skriver in några meningar i det för stora hjärtat.

Suddar för tillfället ut frågetecken stora som elefanter,
svarets nålsöga kommer frågan aldrig igenom.

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för En ordlig famn

Det faller oss olika in

Det är en aning fånigt – detta att rita pennor i alla möjliga sätt – en aning naivt också. Men det gör inget. Jag gör det som faller mig in. En gång fanns det en man som gjorde som det föll honom i. Han hette OA. Oscar Andersson. Hans karaktärer gjorde det man inte fick göra i sociala rum på den tiden. Det handlade om dråpliga händelser i tecknade versioner. Jag läste OA då jag var liten. Det gjorde min morfar också. Det gjorde nog min mamma också. Det vet jag att brorsan gjorde. Han ritade av det OA ritade. Så man får göra det som faller en in. Så länge man inte skadar en endaste människa. Jag skadar ingen med min lek med pennor.
Publicerat i Litteratur och läsning, Ordförrådet | Kommentarer inaktiverade för Det faller oss olika in

Min mammas läsplan!

Ha!Det tog år innan jag förstod min mammas knep att få mig att läsa.
Jag var nioåring. Fick inte läsa det och det och det.
Barn fick inte vissa saker på den tiden.
Så är det ju nu också.
Det kan vara farligt.
Jag älskade serieböcker.
Det gjorde inte min mamma.
Jag älskade Allers romaner.
Det gjorde inte min mamma.
Jag gick i läsrus.
Det gjorde de flesta av mina kompisar.
Vi talade om barn 312, läkare som räddade i boken. Vi var  förälskade i karaktärerna i böckerna.
Jag fick gömma mina böcker. Det bidrog till att det var spännande att läsa. Man fick ju inte. Vilket underbart trots.

Då jag var ännu mindre var böcker direkt farliga.
Barn kunde få fel på ögonen.
Dessutom var barnen inomhus.
Det var absolut det värsta.
Barn skulle vara ute.
Vilket man var.
Ute!

Från nio på morgonen en sommardag, tills lunch då man plingades in, så ut igen, och tillbaka in till middagen som serverades klockan fem. Och man lekte, lekte, lekte, lekte och benen var just så där sommarskadade som de skulle vara, då man fallit i gruset under en vansinnes jakt och dunka burken.

Men läsa… nej.
Men föräldrar vill styra och ställa.
– Jag har köpt en trave böcker. De här får du absolut inte läsa, sa min mamma, och presenterade dem noggrant, till och med läste något kort stycke som verkligen grep tag om fantasin och gjorde att man ville veta mer… och det fick man nu inte. Böckerna ställdes undan, gömdes, och försvann in i den jättestora bokhyllan. Och i varje unge finns ett trots och en liten, liten gränsöverskridande handling, annars kan man inte växa som barn.

Jag klättrade runt för att hitta böckerna. Och gjorde det. Smygläste bok efter bok. Sent förstod jag att min mamma hade en plan. Jag ingick i den.

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Min mammas läsplan!