När jag var liten blev vuxna lite oroliga om man var ett barn som läste lite för mycket. Inte så sällan fick jag höra att jag inte skulle hänga över böckerna utan gå ut i friska luften och leka med de andra barnen. Godnattsagor hörde till den återkommande rutinen innan jag gick och lade mig och då jag blev äldre fick vi läsa en stund – kanske en kvart – och sen var det släcka och sova. Ibland lockade boken till tjuvläsning och jag smög med ficklampan som jag smugglat in i sängen.
När jag blev äldre var det många böcker som absolut inte var tillåtna att läsa. Jag fick inte läsa kioskböcker eller Allersböcker. Alltså läste jag kioskböcker och Allersböcker. Allersböckerna smög jag och mina klasskamrater med och bytte böcker under rasterna samtidigt som vi levde i den sagan som förvrängt verkligheten och lockat till en alldeles för stor dos romantik. Men oj så vi läste. Vi läste och läste och läste.
Det var ingen diskussion om mitt läsande. Snarare var det så att jag fick kämpa för att få läsa. Men överallt runt omkring mig såg jag dagligen läsare; morsan satt över tidningen, brorsan över serietidningarna, syrran över Kamratposten, brorsan över någon bok och grannen satt med någon bok i näven och läste sig bort från radhusområdet.
Idag tjatar vi. Det finns så mycket som konkurrerar med att läsa. Det är stor skillnad från då jag var barn. Men det som fanns och som lockade var alla lekarna vi lekte långt upp i åldrarna och de lekarna var kollektiva; mycket bollspel, mycket dunken, burken och hali-halå.
Det är synd om böckerna. De behöver inte vårt tjat utan vår högläsning.
Ja, några tankar en onsdagkväll,
Hej HOPP!
Anne-Marie
Med mina egna barn försöker jag ägna en stund varje kväll åt läsning, både deras egen läsning och högläsning. Barnen är nu 8, 12, och 15.
Med mina elever inleder jag varje lektion med att de får läsa 5 – 10 minuter, det blir en lugn start för de allra flesta. Jag ser även till att läsa högt i slutet av varje lektion! Högläsningen är minst lika viktig som egen läsning.