Läsförmågan erövras dagligen! Överger vi eleverna?

Den största faran för en elev är att läraren förutsätter att läsförmågan är erövrad. då vi förutsätter och förväntar oss något av eleverna i det tysta är det riktigt farligt. Elever vet att de har de här förväntningarna, att de förväntas kunna läsa. De lär sig det. Klivet från årskurs tre till årskurs fyra är ett gigantiskt kliv i en förändrad läskultur. Då kommer ämnesspråket och då slutar läsundervisningen. Elever vill inte blotta sin oförmåga. Om inte den dagliga läsundervisningen existerar kommer budskapet att du ska kunna läsa och förstå infinna sig hos eleven. Frågan är om eleven vet vem som kan stötta och hjälpa då hela lärklimatet inte längre stöttar och hjälper eleven.

En stöttande och bekräftande läsundervisning ska bära ut texten till eleverna. Vi ska vara genuint nyfikna på mötet vi skapar mellan elever och text. Hur kan texten skapa inre bilder för dig? Hur gör vi då vi inte förstår? Hur förstår vi detta ord? Finns det ledtrådar i texten som gör att du kan förstå? Den tysta läsningen, den ensamma läsningen, gör en läsare mycket ensam. Det vill säga om författarens text inte räcker ut sin välmening till läsaren och stöttar. Jag har ställt mig en hel del frågor:

  • Vad vill jag själv belasta min läsning med?
  • Vill jag skriva recension av den bok jag läser? Varför? Varför inte?
  • Hur privat är min läsning?
  • Som lärare har jag ställt mig frågan om jag litar på författarens förmåga att binda läsaren till innehållet?
  • Varför släpper eleverna uppgifterna så snart det ringer ut för rast?
  • Varför säger vi tyst läsning?
  • Om jag får i uppdrag att läsa i 20 minuter – vad gör det med min läsning?
  • Hur ska jag undervisa?
  • Varför ska jag undervisa?
  • Vilka läsupptäckter gör jag då jag undervisar?
  • Hur kan läsundervisningen göras till en del av mina lektioner?
  • Hur talar jag med och om läsutmaningar med eleverna?
  • Hur vet eleverna att jag inte förstår texter?
  • Hur visar jag eleverna hur jag gör då jag inte förstår?
Publicerat i Boken i undervisningen | 2 kommentarer

Litar vi på elevernas läsning?

– Varför var denna bok så bra? frågade jag nyfiket.

– Den angick mig, löd det korta svaret.

Graden av angelägenhet. Det måste vara berörande angeläget. Sedan tittade han på mig och sa:

– Du som föreläser om läsning, kan du förklara varför lärare aldrig litar på eleverna? Jag hatar att läsa därför att jag vet att jag måste skriva recensioner. Jag bara hatar det.

Ur Körling; Kiwimetoden, 2006

Publicerat i Boken i undervisningen, Frågekonsten, Kommunikationen, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Litar vi på elevernas läsning?

Feta frågor!

Feta frågor är de frågor som är stora och leder till många olika svar. Feta frågor är frågor som inte är rätt eller fel. De är därför befriande stora. Feta frågor gör att vi måste tänka och att vi får nya infallsvinklar då vi talar om det vi tänker med andra. En fet fråga är en fråga för många. Låt många komma till tals. Det är det som gör den feta frågan fet. Att vara en lärare som ställer feta frågor betyder att man som lärare måste handskas med sin oförmåga att lyssna in, inte värdera utan att tillåta, inte använda sig själv som svarstolkare utan gruppens svar och tankar som underlag för undervisning. Att hålla sin pedagogiska tunga, kanske sätta tänderna i den för att hindra den att värdera, söka rätta svar och lägga sig i då eleverna tänker.

En elev beskrev de feta frågornas undervisning med orden:

– Nu får jag tänka med mina fria tankar!

Att tänka betyder att få tillgång till sina tankar. Det kan ta tid att formulera sig men att formulera sig och få uttrycka sig är en begynnande väg att tänka.

De flesta frågor går att göra feta. Det handlar om att konstruera frågor. Att en fråga är fet förstår vi av de svar vi får. Är svaren enordssvar är det en sluten fråga, en specifik fråga. Specifika frågor behövs också. Skolans innehåll ska omslutas av variation. Men om vi bara ställer specifika frågor kan vi också kidnappas in att alla svar har ett rätt och ett fel.

Feta frågor skapar jag genom att läsa igenom den text jag undervisar ur. Exempelvis fakta texten om blåvalen. En faktatext kan mycket väl utgöra underlag för en fet fråga. Den feta frågan omsluter faktakunskaper. Om en blåval väger 190 ton kan vi stanna vid den uppgiften. Om den största blåvalen väger 190 ton, hur gör vi feta frågor kring detta faktum.

De feta frågorna kring samma innehåll kan lyda:

  • hur väger man en blåval?
  • hur gör man för att hitta blåvalar?
  • hur vet man att man hittat den största blåvalen?
  • vad behöver man kunna för att väga en blåval?
  • varför måste människor veta något om blåvalar?
  • hur stor är en blåval?

Frågor som mina elever har ställt sig rörande blåvalens vikt är hur man verkligen väger den och varför man måste göra det. Har det med blåvalens rätt att leva eller är det för att man jagar den? De frågor som eleverna ställer skriver jag alltid ned. De är ofta ännu större än de jag förmår att ställa. Frågor handlar om kunskap om men också om kreativitet.

  • hur dödar man en blåval?
  • hur räddar man en blåval?
  • varför måste människor veta hur mycket den största blåvalen väger?
  • vad vet blåvalar om människor?
  • hur letar man efter en blåval

Det finns en helt underbar liten bok om valar. Den heter ”Dear Greenpeace” (här är en PDF). Den har jag använt i undervisningen. Allt det vi gör i andra ämnen gör vi också i ett annat språk. Den här boken har givit oss tankar om hur man skriver brev, hur man står för en åsikt, hur man fortsätter diskutera, våga gå tillbaka till källan, läsa in sig på fakta för att återgå till diskussionerna.

Dear Greenpeace

 

Ha det gott ute i skolorna! Ha det pedagogiskt utmanande. Och minns. Eleverna påverkar undervisningen. Det är som det ska vara.

Publicerat i Bildpromenaden, Boken i undervisningen, Frågekonsten | Kommentarer inaktiverade för Feta frågor!

Läsförmåga: Och hjärtat läser

Med hjärtat läser jag dikt. Förståndet kommer senare. Jag förstår något utan att veta vad. Jag läser vackra ord i följd. Ett innehåll blir inte en mening utan en bild. Bilden målas upp inom mig. Allt är ord. Bilden är också ord. Men en bild är vad jag får.

Jag sökte efter hjärta. Det är en sådan dag. Man söker hjärtan. Helst Allas Hjärtan. Men diktsamlingen tar omvägar över andra ord. Hjärtat går inte att finna. Själva ordet hjärta står ingenstans. Men mitt hjärta får sitt.

Så hittar jag en strof med ordet hjärta i:

”ja … hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga passagerna”

Och jag förstår inte trots att jag förstår. Jag gör inte läsningen till en plåga där jag avkrävs allt av analys, läsförståelse, min egen stämma i diktens, vad jag tycker och tänker, hur jag förstår, vad jag förstår. Jo, jag förstår ordet

  • hjärta
  • blåser
  • som
  • ett
  • papper
  • genom
  • de
  • ogästvänliga
  • passagerna

Orden kan jag förstå. Men inte Tomas Tranströmers strof. Hans språk är inte mitt. Orden är våra gemensamma var och ett. Men inte hur vi sätter dem samman. Inte hur vi väljer innebörder. Jag förstår vartenda ord. Men jag förstår inte meningen. Det gör inte dikten till något jag vänder mig från. Jag stannar vid att jag läst. Jag stannar vid att hjärtat fått något jag anar att hjärtat behöver. Det blåser så överallt. Vi behöver kappor om våra hjärtan. Vi behöver knäppa om oss.

Så läser jag Tomas Tranströmers dikt igen. Dikten heter Gogol. Jag tänker på författaren Gogol. Jag tänker på mästerverket Kappan. Den kappa Gogol skrev om.

Jag tänker på hur kallt det är när kappan vänds efter vinden. Jag tänker att man kan knäppa kappor mot vinden. Innanför slår ett hjärta.

 

Publicerat i Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Läsförmåga: Och hjärtat läser

Alla smärtans dag

Körling fotograferar 2014

Det var rosorna. En del fick dem. En del fick två. Bar hem dem lyckliga. Det var rosorna som någon önskade få. Det var rosorna som inte var för den. Det var alla hjärtans dag. Jag minns en gång då det var alla smärtans dag. Jag minns samtalet med den elev som visste att den här dagen inte alls blir bra. Då inte ens fantasierna om att det kunde vara annorlunda räcker till. Då allt blir så där synligt.

Alla hjärtans dag – hur blir den det?

Publicerat i Ansvaret | Kommentarer inaktiverade för Alla smärtans dag

Kursplanerna är inga motorvägar och uppmärksamhet krävs på en snirklig väg

Ekelöf, dikt

 

 

 

 

 

Det är skillnad på uppmärksamhet som krävs då vi kör i 120 km/tim på en motorväg. Allt som ska påverka vår uppmärksamhet kring annat är borta. Vägen går rak. Vi kan köra fort. Vi ser mindre av omvärlden. Vi ser avtagsskyltar som annonserar att vi ska av vägen. Vi får flera varningar om att snart ska vi svänga av.

På snirkliga skogsvägar kan vi inte köra fort. Vi måste samspela med vägen och det som finns runtomkring. Det finns mycket att titta på. Fler känslor involverade. Nyfikenhet som väcks för att vi ser något vi inte tidigare har sett. Frågor som väcks därför att vi är mer långsamma; Vad kan finnas här? Vi börjar prata. Vi kör förbi små områden, vi ser en ko, en häst och vi är uppmärksamma på katten som springer över vägen. Vi hinner stanna. Vi hinner med. Något korsar vår väg. Vi kan välja andra vägar. Vid korsningen blir valen möjliga.

Skolans kursplaner är inte motorvägar för kunskaperna där vi har 60 minuter för det, eller 60 minuter för det, sen kan vi köra av och ta rast för att efter 10 minuter köra ut på utfarten och in i nästa kursplan, med en hastighet som är alldeles för snabb.

Ämnen är inga stuprör. Kursplanerna är snirkliga vägar för olika innehåll där vi måste upptäcka att innehållet i matematik också finns i innehållet för hem- och konsumentkunskap.

Publicerat i Hinder för lärande, Inkludering, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Kursplanerna är inga motorvägar och uppmärksamhet krävs på en snirklig väg

Ditt liv idag är ditt CV imorgon; Är du anställningsbar lille vän?

Körling fotograferar 2013

Vi ska lära elever att skriva CV. För de lär de behöva. Faktum är att de redan skriver sina CV, i värsta fall är de föräldrarna som påbörjar det, från bebis till den dag då det första arbetet ska sökas. Om 20 år ser vi nog annorlunda på det vi skriver idag. Ditt CV blir till i din senaste uppdatering. Vad ska det stå? Vad vill du bli? Allt är en plan. Så skrämmande det tycks mig.

Och befriande nog tänker jag på Emil i Lönneberga som i Astrid Lindgrens berättelse ”Än lever Emil i Lönneberga får sin historia berättad av sin mamma Alma, ur vilka Astrid Lindgren hämtar sin berättelse om Emil, de hyss han gör. Och redan i inledningen äventyras inte Emils framtid, trots allt han gör, han blir kommunalordförande och den snällaste mannen som tänkas kan. Ja, det hör till underverken, skriver Astrid Lindgren.

Så hur ser underverken ut i morgon? Är du anställningsbar lille vän? Hur ser din livsberättelse ut? Hur är toleransen då du söker arbete i framtiden? Hur ser samhället ut?

Jag tycker detta är frågor för skolan av idag.

Publicerat i Ansvaret, Barns rättigheter, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Ditt liv idag är ditt CV imorgon; Är du anställningsbar lille vän?