Jag vågar inte gå till en restaurang och beställa en hamburgare. Det handlar om hur själva ordet ska uttalas. Jag vet att det finns människor som uttalar det mycket sluddrigt: ”hambr-r-re”, men också sådana som överdriver diktionen och lägger tonvikten på bokstaven u: ”Ham-bu-rgare”. Det jag inte vet är hur jag själv ska säga det. Jag fastnar, blir faststekt i min obeslutsamhet kring uttalet.
Ur Martina Montelius: Ibland är man lessen ibland är man glad, 2017 s.12
Jag minns en av de där lektionerna en gång för länge sedan. Det var tidigt i min lärargärning och jag var, och fortsatt är, intresserad av hur barn och unga tänker när de lär sig. Jag lät eleverna diskutera hur de löste att läsa ordet ”ingenjör”. Och upptäckte att de hade så många lässtrategier för hur att läsa ordet.
Jag skrev om detta i Kiwimetoden, 2006:
Ingenjör.
– Jag läser varje bokstav för sig – i-n-g-e-n-j-ö-r.
– Jag letar efter ett ord i ordet – ingen-jör.
– Jag delar upp ordet i små delar – in-gen-jör.
– Jag läser alltid första och sista bokstaven – i – ngenjö-r.
– Jag bara ser det, så är det – ingenjör.
– Jag vill gärna se ordet i texten för då kan jag lista ut vad det är när jag läser det, även om jag inte förstår vad ordet betyder.
– Det är svårt att se ett ord så där. Det finns ingenting som gör att jag kan förstå.
Detta undervisning ledde vidare till samtal om strategier. Eleverna fick genom denna mångfald upptäcka hur de gjorde och att de kunde få nya strategier och låna av varandra. Inom ramen för ett öppet samtal kring ett ord blev detta möjligt. Eleverna bad sedan om samtal kring andra ord. Och samtalen om ord integrerades i undervisningen.