
Det var ett beslut. Under ledigheten ska jag träna. Jag ska avsätta tid och inte tillåta något annat att komma mellan. För att lyckas har jag inte sagt något om mitt beslut. Jag vill inte bli påmind av någon annan.
Jag har satt av tid till läsning. Jag ska läsa böcker denna julhelg. Jag ska läsa länge och jag ska inte låta något komma mellan mig och min läsning. Inga sociala avbrott, inga Twitterbesök, inga Facebookuppdateringar, inga delningar av fantastiska meningar hämtade ur litteraturen. Jag ska läsa. Inte dela. Jag ska låta läsförmågan få sitt. Pröva koncentrationen.
Då händer det. Jag läser under några timmar. Sen knackar någon på axeln och säger att vi ska göra detta eller detta. Jag slår ihop boken. Men vid varje ögonblick som ges plockar jag med mig boken för att hinna läsa några sidor. Tar med den till toaletten. Tar med den till köksbordet för maten är ännu inte serverad. Tar med mig boken. Det är inte uppdateringar jag får. Det är en berättelse. Genom skam, genom lycka, genom kärlek och genom livsdilemman läser jag in mig som en vän.
Jag behöver berättelsen, den långa, den omständiga. Jag behöver koncentrationen. Den lugna, stilla. Jag behöver spegeln litteraturen ger. Den där det skavda också syns.