Att genom barnböcker mentalisera och lära om känslor

Körling fotograferar 2013

Barnböckerna läser jag. Har en trave jag valt ut. Just nu läser jag Astrid Lindgren ”Vi på Saltkråkan, 1964. Jag läser den för att jag aldrig har läst den. Däremot har jag älskat ”Vi på Saltkråkan sedan den visades på TV. Jag var barn och jag såg världen genom barnens ögon och handlingar. Då jag läser boken läser jag den som vuxen. Det är också en bok för mig. Och detta med känslorna. De vi alla delar. I sorgen kanske som mest ensamma. Astrid Lindgren skriver mästerligt om när Pelle, 6 år, förlorar sin kanin Jocke. Räven tar kaninen. De vuxna delar Pelles sorg. Och då Malin, Pelles syster tröstar säger hon:

”Det är så här i livet, förstår du, att ibland är det svårt. Till och med barn, till och med en liten pojke som du får gå igenom sånt som gör ont, och man måste igenom det själv.”

Det är ingen omväg ifrån sorgen. Man går igenom den själv. Man kan luta sig mot någons axel ibland, berätta för den som kan lyssna utan att ge råd, och är man ett barn kan man sitta i någons knä och gråta mot en annan människas bröst, vaggas in av den vuxnes andetag.

Jag lät alltid mina små elever sörja i klassrummet. En liten förlorade sin guldhamster och satt i mitt knä med en filt. Grät, grät och hade sorg. Jag lät barnet sitta där, i mitt knä med en stor filt att gömma sig under då de andra eleverna kom med sina matematikfrågor eller läsupplevelser.

 

Ur Astrid Lindgren; Vi på Saltkråkan, 1964, s. 278

Publicerat i Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Sorg | 3 kommentarer

Frågor om döden

”Tjorven och Stina tittade långt efter honom.

”Han vill visst inte att Malin ska gifta sej nån gång” sa Tjorven. ”Det är nog för att han ingen mamma har.”

Stina blev allvarlig, hon rynkade eftertänksamt ögonbrynen.

”Varför är hans mamma död” frågade hon.

Det var inte lätt att svara på. Tjorven funderade. Hon visste inte varför människor dog.

”Det är väl som den där visan du vet”, sa hon till sist. ”Det är väl bara så.”

Och hon sjöng för Stina:

Världen är en sorgeö,

bäst man lever skall man dö

och bli mull tillbaka …

”Det är ju sorgligt, vetja” , sa Stina.”

Ur Astrid Lindgren; Vi på Saltkråkan, 1964

 

Publicerat i Sorg | Kommentarer inaktiverade för Frågor om döden

Smaka på styrkan i den här meningen!

”Jag bråkar inte, jag är bara arg”, sa hon.

Ur Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan” 1964

Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning, Känslor, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Smaka på styrkan i den här meningen!

Den utlovade händelselösa dagen

Min kalender sänder mail till mig. Den säger att jag inte har några händelser inbokade idag. Frid vare med mig tänker jag. Sen tänker jag att händelserna finns nog: promenaden med hunden, långläsningen vid köksbordet, lite bestyr med maten och så en stund att vifta på tårna och göra absolut ingenting. I morgon ska jag grubbla lite över vad jag ska lova mig själv inför det nya året. Behöver en dag att vänja mig vid det nya. I övrigt ser jag nyktert på dagen. Den utlovade händelselösa.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Den utlovade händelselösa dagen

Polera fram barnsynen – läs barnböcker!

Körling fotograferar 2013

 

 

 

POLERA FRAM BARNSYNEN – LÄS BARNBÖCKER!

Mitt läsår 2014 börjar med att jag läser Astrid Lindgren ”Vi på Saltkråkan”1964. Jag behöver den barnsyn Astrid Lindgren har, den hon skriver in i berättelserna, den jag tycker mig se gå förlorad. Jag är dyster i frågan. Tror vi ständigt måste fråga oss vad ett barn är och vem vi själva blir då vi är tillsammans med barn.  Jag har därför bestämt mig för att läsa en hel del barn- och ungdomsböcker för att genom dem värna synen på barn.

Jag har valt ”Vi på Saltkråkan” för den har jag aldrig läst. Den blev en serie på tv. Den såg jag. Jag älskade den som barn. Idag söker jag törstande efter den syn på barn som Astrid Lindgren hade och den hon beskrev. I berättelsen om Saltkråkan låter Astrid Lindgren storasyster Malin skriva dagbok. I den skriver Malin till huset:

”Kära Snickargård, tyck om oss, är du snäll! Det är lika bra du bestämmer dig för det, eftersom du ändå måste dras med oss. Vet du inte vilka vi är, säger du? Det kan jag tala om. Den där långa åbäkiga karln som ligger inne i lilla kökskammaren och deklamerar poesi högt för sig själv för att kunna somna, det är Melker. Honom ska du akta dig för, särskilt om du ser att han har en hammare eller såg eller något annat verktyg i händerna. Annars är han egentligen snäll och ofarlig. De tre små slarviga killarna uppe i ena vindsrummet, om dom kan jag bara säga att … ja, du är väl barnkär, hoppas jag? För du blir inte så arg då.”

Och jag tänker genast på läraryrket. Den att vara nära barn och se dem växa upp. ”Ja, du är väl barnkär?”

 

Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek, Boken i undervisningen, Högläsning, Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Polera fram barnsynen – läs barnböcker!

Hipp, hipp, hurra!

Kära kollega, vän, läsare, besökare!

Ett synnerligen gott avslut. Och en nyfiken början på det nya. 

Med vänliga hälsningar

Anne-Marie

Publicerat i Verkligheten | 2 kommentarer

Ur form till innehåll! Skoltankar inför det nya året 2014

”Hon visste i princip inget om Sverige, men hon hade läst att det var ett land som var bra på barns rättigheter.”

Sundström; Spår, 2013

Skolan! Nästa år kommer den finnas i debatten, i de politiska diskussionerna, i reklamen, i föräldrarnas frågor och i deras skolval, i elevernas resultat på kommunernas redovisningar av diagram, i rektorns rum där ekonomin ska gå ihop och i lärarens känsla av otillräcklighet och så klockan som tickar, tickar och berättar att ingenting hinns och allt läraren som skulle betyda allt och känna sin betydelse har hjärtklappning och magont. Eleverna grubblar på om skolan är bättre någon annanstans, vid köksbordet ringaktas den egna skolan och lovordas den man ännu inte går i. Skolan är ett stort ämne att tala om. Som lärare känner man inte igen sig i debatten. Det kan vara ett problem. För då man inte känner igen sig behöver man försvara sig. Då man behöver försvara sig har man någon som man måste försvara sig inför. Det blir därför en kamp.

Då det gäller skolan måste vi berätta om den inifrån. Inte besvara eller försvara de frågor som ställs om skolan, till skolan, och besvaras av andra. Ofta vill vi ta fram andra frågor, berätta om andra saker.  Vi måste därför bryta den isoleringen.

Skolan kan berätta om sig själv. Läraren kan berätta om yrket. Läraren kan berätta om elevernas lärande. Eleverna kan berätta om vad som händer på en lektion. Rösterna inifrån kan göras starka om vi börjar berätta. Vi ska tillåta oss att tala om lektioner som inte blev bra och om lektioner som blev lyckade. Vi ska tillåta oss den skam som en lektion kan innebära där läraren har skapat en lektion värd namnet men där eleverna inte är med utan avvisar lärarens innehåll. Vi ska tala om lektionen som gjorde att eleverna stannade kvar efter rast och ville fortsätta. Vi ska tala om skillnaderna. Vi ska tala om utmaningarna.

Vi ska inte kidnappa oss i frågor om tid. Vi ska pedagogiskt diskutera hur vi inom skolan kan utvinna tid. Inte besvara frågor om skolan utifrån tidsbrist. Många gånger då jag läser om skolan står det något om tiden. Och den besvaras alltid med att vi inte hinner. Vad bättre vore är att tala om vad vi hinner. Vad bättre vore är att göra en förflyttning tankemässigt till den produktion av görande vi ägnar oss åt till att tala och undersöka det lärande som äger rum då vi är tillsammans med eleverna och runt ett innehåll.

Vi är också kidnappade in i ett tankesystem om rätt och fel, ordning och reda kontra stök och olydnad. Med handen på hjärtat – hur mycket ser vi av detta i klassrummet. Tvingas vi sätta ljus på kepsar, sen ankomst i den diskussion som är om skolan eller får vi frågor som rör elevernas lärande. Lyder frågorna: ”Hur vet man att en elev kan något om vattnets kretslopp?” Får vi frågor som rör ”Hur undervisar du som lärare så att eleverna lär sig om procent?”. De flesta frågor vi får rör form och norm, regler och ordning. Sällan är frågorna av det slag att de ställs till lärarens kunnande, alltså om hur, genom vad och varför. De innehållsliga frågorna syns sällan. Om dem kan lärarna lyfta fram. Om dem kan skolan berätta. Om dem kan bara vi berätta.

Att komma åt skolans berättelse är viktigt för det kommande året, och de efterföljande. Den att skolan själv har en röst, att läraren själv kan berätta och att eleven också kan det. Vi borde koncentrera oss på att berätta om det skolan ger av innehåll, utvärdera elevernas lärande i gemenskap med dem för att varje dag lyfta fram det pågående och det innehållsliga för oss själva och för andra. Hembreven ska innehålla berättelser om hur undervisningen bedrivits under veckan och elevernas röster om deras lärande under samma vecka. Vi kan inte realisera ut vår frustration i hur eleverna uppför sig, den frågan ska vi diskutera i pedagogiska diskussioner och våga samtalet om hur vi ger innehållet kraft att lysa upp i klassrummet. Ordning kommer med innehåll. Ordning kommer inte med form. Vi måste berätta. Ansvara för att berättelsen blir nyanserad, ur verksamheten och inte tjänstgör svar på frågor ställda utanför skolan.

Lärararbetet är svårt. Mycket svårt. Det kan vara en stolthet att ha ett svårt arbete. Ett arbete som ständigt kan tyckas ofärdigt, ständigt utmanar och pågår med elever som har olika bakgrunder och olika sätt att lära sig, med omvärldens strålkastarljus där bristen inte går att famna annat än som ett nederlag. Det är modigt att vara lärare och fortsätta tro på betydelsen av det man gör trots att skeppet skola syns kastas oroligt fram och tillbaka på havet vi kallar framtiden.

Jag tänker ofta på den mamma och den pojke jag såg på en buss. Pojken så fin i nya kläder och sin nya skolryggsäck och mamman så lycklig där hon satt. Jag kom att tala med dem. De var på väg till skolan berättade de. Första dagen i en svensk skola. De hade hört så mycket fint om den svenska skolan. Nu skulle sonen få börja i den.

Det gäller att leva upp till den mammans syn på skolan. Det gäller att förvalta mötet med  eleven och elevens lärande. Det gäller att verka för det välkomnande, det generösa och det viktiga att få gå i skolan. Om det må vi berätta!

 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Skolorden | Kommentarer inaktiverade för Ur form till innehåll! Skoltankar inför det nya året 2014