Vi måste börja där vi är. Vi kan börja med oss själva. Berättelsen om skolan kommer att bli en berättelse detta år. Det är valår. Jag tror envist på att vi, var och en av oss, kan berätta om skolan. Vi är i den. För att vinna gehör ska vi förhålla oss sakligt, berätta sakligt och inte alltid kidnappas in i de berättelser andra ger och gör om skolan. Våga den egna praktikens erfarenheter, uppdrag och verklighet. Vi kan berätta.

Vi kan börja med att berätta för en kollega hur vår skoldag ser ut, om lektionen, om hur vi lyckades, hur vi gjorde för att utveckla den, hur eleverna lärde sig. Vi kan undvika att se till det vi inte hann. Vi kan försöka fokusera på det som ägde rum. Och då vi berättar – öva oss i den stora konsten att lyssna. Och det noggrant och öppet.

Det är en hel skoldag. Det är många lektioner. Fem eller sex lektioner kanske. Det är raster. Det är mattider. En hel dag. När känslan kommer att man inte hinner kan man stanna upp och summera det som faktiskt ägt rum. Det finns innehåll i skoldagen. Det finns lektioner med geografi. Det finns lektioner med idrott. Det finns bild. Stunder där lärande äger rum.

Och trots att vi inte känner oss tillfredsställda, trots att vi inte känner att vi hann med det vi planerade så har lektionerna och skoldagarna rika innehåll. Det kan vara planeringen som är för innehållsrik och det kan vara den som skapar känsla av tidsbrist och att ”vi hann inte”. För när allt kommer omkring är det inte att hinna som vi ska ägna oss åt, utan att lära oss.