Postat den 15/01/2014 av Anne-Marie Körling

Rektor Jan Jönsson gör det. Talar om skolan för att den är viktig. Inte om den vore viktig. Så ska vi alltid tala om skolan. Vi är själva ansvariga för värdet av den. Överallt talas om skolans brister. Om vi kidnappas in i den synen på vårt uppdrag och vad vi gör och tänker i vår egen skola, rear ut den  – vem ska då verka för en skola som gör skillnad och står för det. Det är vi själva som måste göra det arbetet och ge tyngd åt det vi gör i skolan. Punkt!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Värdet av skolan står vi själva för och vid!
  2. Skapa livsutrymme!
  3. Realisation och funderingar
Publicerat i Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för

Det symboliska i att kunna knyta band och gå balansgång

Postat den 14/01/2014 av Anne-Marie Körling

Deltar på gymnastiklektioner. Det är roligt. Alla övningar som leder till att eleverna förstår något om den egna kroppen, den hur kroppen är kraft och att svinga sig upp handlar om att pendla och känna kraften som uppstår. Och så detta med balansgången.

Jag ser att få elever kan gå balansgång. Men balansgång måste vi lära oss att gå rent fysiskt och mentalt. Livets innehåll är att gå balansgång ibland. Därför är det så viktigt att göra det konkret, känna kroppens förmåga att balansera, att ögonen behövs för att hålla fokus, ta en punkt och gå mot den.

Jag tänker att det är viktigt med idrott. Det är viktigt med slöjd. Handen, ögat, kroppen lär sig i det praktiska. Det symboliska i att knyta band och gå balansgång.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vad bryr sig hunden? Tankar om att gå på sommarlov!
  2. Skolan har ett synnerligen viktigt uppdrag och det får inte förringas!
  3. Avsked, knyta upp och så lätt är det inte att gå på sommarlov
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Det symboliska i att kunna knyta band och gå balansgång

Förståelse för utvecklingszonen utmanar undervisningen

Postat den 14/01/2014 av Anne-Marie Körling

Då vi talar om utvecklingszonen betyder det att det är den vuxne som kan se den, förstå den, ana den. Barnet som är i utvecklingszonen kan det barnet kan och vad att lära mer eller vad målet kan vara för barnets lärande vet den som lär ihop med barnet. Det betyder att läraren ser elevens utveckling, bekräftar den och det noggrant och ger sedan utmaningar för det som eleven inte ännu vet. Utvecklingszonen och tankarna om den är ett redskap för läraren att utveckla sin undervisning och sin lärrelation till eleven. Att befinna sig i sitt lärande är elevens lärande nu. Undervisningen utmanas då läraren vet och ser.


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Vygotskijs teori om utvecklingszonen – här i reklamen”
  2. Vikten av samlad förståelse för elever med särskilda behov
  3. Good enough … i utvecklingszonen!
Publicerat i Lärarens språk, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Förståelse för utvecklingszonen utmanar undervisningen

Städar mitt skrivbord

Postat den 13/01/2014 av Anne-Marie Körling

Jag ritar att jag läser och skriver 2008 Körling ritar

Då ska allt vara klart, pustar jag. Boken ska vara klar från min sida. Och då sätter jag mig ned. Tittar på mina boktravar. Mot dem har jag stöttat mig, lutat mig mot Sven-Eric Liedmans Hets, toktankat klokord genom Tomas Tranströmers dikter, känt värme i Thomas Tidholms ord, grubblat på vad Ludvig Igra menar. Så städar jag undan. Kastar papper. Hittar papper. Högen som ska sorteras blir lite mindre, somligt åker i papperskorgen men en mening sparar jag. Den river jag ut, lägger i en låda. Sparar.

Så blir allt rent och snyggt för ett tag. Slår mig ned i soffan. Ser ut över ordningen. Trivs inte. Trivs verkligen inte.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Rusa, rusa, rusa …
  2. I mellanrummen
  3. Midvinternatten och dingdong
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Städar mitt skrivbord

Det magiska rummet kring de läsande

Postat den 13/01/2014 av Anne-Marie Körling

Morgonrusning. Folk springer, trängs och ska hinna i tid. Barn ska till skolan, ett annat till förskolan. Alla fötter springa hit och dit. Så i pendeltågets korridorer av resande ett magiskt litet rum. Där sitter en mamma och läser högt för sin son. Ljudet av mammans röst ett eget paradis. Pojken sitter stilla intill. Jag lyssnar mot de högläsande sällskapet. Där står tiden stilla. Ruset rinner av. Andetag kan bli djupa. Som om jag fick en varm hand på min axel. Lugna ned dig. Slå av på takten. Hjärtat slår. Lyssna en stund. Berättelser skapar mening och gör något med det nu som pulserar. Får tiden att stanna upp.

Intill mig på bussen sitter en läsande. Bussen stannar. Folk kliver av och på. I en annan värld är läsaren. Jag tror att koncentrationen läsaren har påverkar mig. Min bok ligger hemma på köksbordet.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Självhjälp
  2. Sitta-still-kulturen – så svårt det är att vara där
  3. Flygresenärens oro
Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Det magiska rummet kring de läsande

Lärarens arbetsdagar är ofta fler än fem

Postat den 12/01/2014 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Min erfarenhet är att lärare börjar arbeta under helgerna. Jag tänker på min egen lärartid då söndagarna innebar förberedelser, textgenomgångar och underlag att kopiera.   Söndagen var den lugnaste av dagarna. Väl i skolan dröjer det inte länge innan skolans puls påverkar den egna pulsen och känslan av att inte hinna blir en slags evig känsla. Skolan är sådan. Arbetet pågår. Jag tänker på söndagarna.


Inlägg som berör samma teman:

  1. En privat bekännelse!
  2. Den där sommaren som förmodligen var fler än en
  3. BOKEN HAR KOMMIT!
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Lärarens arbetsdagar är ofta fler än fem

Skrivprocessen

Postat den 12/01/2014 av Anne-Marie Körling

Skriva, skriva, skriva. Glömma vänner. Glömma varma maten. Skriva. Skriva. Skriva. Sova en timme. Nattskriva. Skriva. Skriva. Solen går upp över tallarna. Konstatera att det är fint. Skriva. Skriva. Skriva.

Tvivla. Läsa högt. Läsa igenom. Bra där! Va? Vad har jag skrivit? Texten slår tillbaka. Texten blöder på sidan 105. Åh. Det där var bra. Sidan 14 är lysande. Jag struntar i alltsammans. Hunden. Du och jag. Vi drar iväg ut bland buskarna. Träden. Stenarna.

Sända iväg. Annan får läsa. Vem ska läsa? Hjärtat i halsgropen. Pulsen är hög för att alfabetet ligger i blodet och dundrar. Inget gensvar. Tystnad. Havet är stort. Jag tittar på havet. Texten är ett hav för mig. Har jag skrivit ett hav av ord? Telefonen ringer. Signalen skär genom meningarna. Kontakt med en läsare. Tystnad tagning! Jag får gensvar. Jag får frågor. Jag får hjärtklappning.

Läsa om igen. Distansera mig från mina egna tankar och ord. Läsa på distans. Det går bra. Jag ska stava rätt. Jag ska syfta rätt. Jag ska … Sen gråter jag en skvätt för att jag är trött. Tycker att det mesta kan kastas. Sen kommer självförtroendet tillbaka och jag tänker. Ge ut. Ge inte upp! Ge ut!

Inläsning. Författarnas böcker ligger klara och ler från köksbordet. De är så vackert omslagna. De har precisa formuleringar. I dem söker jag. I boktraven hittar jag citat och meningar. Skriver ned dem. Sedan hittar jag dem inte igen.

Böcker är som oceaner. Boken är som ett hav. Stycket är som en sjö. Meningen är som en vattenpöl. Bokstaven som en ö. Och omvänt. En mening kan förändra tankemönster. Så drabbande och samtidigt så himlastor är läsvärlden. Böckerna … så stort arbete rymmer dem inte. Så mycket av känslor. Så många band.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Filar på en arg krönika om fostran!
  2. Boken: Då läser jag som om jag inte skrivit den
  3. Prata lärande strategier med eleverna!
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Skrivprocessen