Anne-Marie Körling

I det engelska nöjesprogrammet sitter sex personer i en slags panel. Programledaren visar fram olika fotografier och personerna ska fritt fabulera kring dessa, hitta sammankopplingar. Den inbjudna publiken skrattar och apploderar. Jag förstår nästan ingenting. Jag har inte den historia som krävs för att hänga med. Jag har inte den kopplingen till det som sagts, visats eller uttalats i press under den gångna veckan. Jag skrattar inte. Och jag känner att jag är utanför. Humorn är dagsaktuell och kräver en hel del onödigt vetande om nutidshistoria, skvaller och tabloider och orden är inte heller några jag är bekanta med.

Jag talade livlig svenska med min dotter. Vi pratade livligt båda två. Någon börjar tala med oss. Jag förstår inte ett ord.

– Jag förstår inte allt man säger, sa jag, vad sa hon?

– Hon talade svenska.

Och jag insåg att jag i den skottska miljön inte förväntade mig det svenska språket. Mina öron var inriktade mot det engelskan. Jag förstod inte ord vad hon sade. Så kan det vara. Jag satt en stund och funderade över vad förväntningar gör med mig.

Åh denna prövning jag fått av Tomas Tranströmer – Uppdrag. Att vara där man är.

Och mina tankar som letar sig till andra stunder, andra möten, andra texter, andra affärer, andra tröjor, andra kjolar, andra klassrum, andra elever, andra gånger, till ordet om, till att resa tillbaka, till resan den och den, till förra samtalet, till oss en gång, till en annan plats, till minnet, till innan, till det som var.

Och jag söker med kraft vara där jag är. Jag har ett uppdrag.