Anne-Marie Körling

Det är så ödsligt där jag är. Flygplatser ska vara befolkade. Här stänger man ned. Det är stängningsdags. Kaffemaskiner putsas upp för morgondagens resenärer. Jag vill ha en kopp kaffe men servitören vänder inte på sig. På disken vilar en lapp. Det stängda är väldigt stängt och språket begriper jag trots att jag inte kan uttala det.

Några barn rusar fram och tillbaka på den landningsbana som vägen till avgångarna visar upp. De springer i glädje fort, fort som kunde de lyfta. De skrattar. Deras skratt befolkar platsen. Jag äter en chokladbit. Den smälter i munnen. I övrigt är det ödsligt. Kvällsstängt. Jag föreställer mig hur flygplanen drar in vingarna för natten och vilar sina flygplanshuvuden mot de utrullade passagerartrapporna. Jag ser ut i mörkret. Vill skaka i stjärnorna och begära mer ljus. Blinka lite där ni är önskar jag säga.

Den tidiga resan till Arlanda. Taxichauffören vänlig. Jag lyssnar alltid till taxichaufförers berättelser. Jag hör livsberättelser. Det är text som pågår mellan oss där vi färdas mot ljuset som öppnar sig längs vägen. Jag hör om ett avlägset land. Jag hör om tillflykt till Sverige. Jag hör om öden jag aldrig kan fullt ut förstå. Då jag slutligen står där jag ska, vid dörrarna till flygplansavfärden är taxichauffören så glad. Han önskar mig en vacker resa. Kramar om mig. Vinkar av.

Så lyssnar jag. Så berättar han. Jag är text. Han är text.