Att se eleven: Ögonkontaktens glimt

Jag ser henne sitta för sig själv. Ensam. Hon håller sig samman. Är rak i ryggen. Jag slår mig ned. Ler. I skolkorridorerna springer par om par. Hon sitter stilla. I år i Sverige. Ett år med svenska språket. Jag pratar på. Söker förklara med min kropp. Hon förstår.  Berättar om flykt. Berättar om syskon och föräldrar. Berättar om snar skolflytt. Berättar. Och jag tänker att ett år i Sverige. Vilken förmåga att berätta med ett år i Sverige. Jag hoppas så att hon får berätta och prata utan att ständigt efterfrågas kunskaper i och om svenska språket utan att hon får prata med svenska språket för att berätta.

Jag ser henne sedan lite då och då i skolan. Jag gör stora leenden över alla bords- och rumsgränser. Hon skrattar.

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Att se eleven: Ögonkontaktens glimt

Tack till en fin rektor och ett nyfiket kollegium

Idag, idag!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Tack till en fin rektor och ett nyfiket kollegium

Att ordberika i klassrummet

Detta att följa det som sker i klassrummet. Följa orden som eleverna undrar över. Och ge alla elever möjligheter att erövra dem. Ja, om detta föreläser jag. Det handlar om att följa. Följa. Följa. Och ge. Skolan ska vara generös. 

Publicerat i Föreläsningar jag ger, Ordförrådet | Kommentarer inaktiverade för Att ordberika i klassrummet

Tack Lidingö Kommun – för en fantastiskt roligt föreläsning med er

Jag log då ni satte igång era diskussioner. De om en-minuters-mummel. Jag föreläste om de fyra perspektiven i läroplanen. Och när jag hörde och lyssnade in er står jag fast vid att det femte perspektivet fortfarande saknas – det metakognitiva. Tack alla för en mycket pedagogisk diskussion.

Publicerat i Föreläsningar jag ger | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Om barns sorg i skolan: Kaninen är död!

En morgon kom en liten elev med sina tårar. Redan i godmorgonhälsningen kände jag sorgen. Jag läste en liten högläsningsberättelse och under meningarna jag gav mina elever såg jag på eleven. Det var något tungt. Jag höll mig beredd och öppen. Så när rasten kom ville eleven inte gå ut. Frågade om det var ok att vara inne i klassrummet. Jag sa att ibland är klassrum bra platser att ha rast på. Eleven kröp upp i soffan. Jag frågade om eleven frös. Eleven nickade. Jag tog min stora jacka. Bäddade om eleven som nu lagt sig ned, med huvudet tryckt mot en kudde, omsluten av soffans kuddar, längst inne i hörnet. Tårarna började komma. Jag satte mig intill. Jag höll min hand på elevens skakande axlar. Sa inget för att hindra sorgen. Hindrade inte eleven från att gråta. Jag satt där. Inget mer. Jag var medveten om att min närvaro skulle vara riktad. Jag tänkte inte gå. Jag tänkte stanna.

– Min kanin är död!

När en kanin dör så dör något mycket viktigt. Resten av förmiddagen låg eleven under min jacka. De andra eleverna förstod att det var något viktigt som hänt eleven. De visade sin medmänskliga förståelse och eftersom jag lät sorgen finnas så lät eleverna den också finnas. När två lektioner hade gått, två raster hade varit, hoppade eleven plötsligt upp och ville vara med på lektionerna och ville vara med på rastens lek och samtal.

Barns sorg är så randig. Så randig. Känslorna i skolan är inte farliga. Det är gott med soffor att krypa upp i. Det är gott med värme att krypa in i. Det är gott att tårarna rinner. Det är gott att bara få vara.

Publicerat i Barns sorg är randig | 1 kommentar

Liten novemberdikt om sorg

Sorg som sitter i magen. Ingen bra plats. Sorg som sitter i fötterna. Ingen bra plats. Sorg som sitter i hjärtat. Ja, där kan den sitta. Sorg som slagit sig ned och ömsom vecklar ut sig och ömsom knyter sig samman. Som pulsslag.

*****

PS. Fotografiet har inget med dikten att göra. Detta var en märklig inredningstext jag såg i LA. D.S

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Liten novemberdikt om sorg

Min måndag är i dag

Då jag var barn var söndagen en vilodag. Affärerna var stängda. Ja, de slöt sina handelsplatser redan klockan ett på lördagen och stod man då utan falukorv eller salt, nya strumpor eller paraply, fick man lida nöd till måndagmorgon då handelsdörrarna slog upp och den ringlande kön av konsumenter kunde springa in för att få sitt. Söndagarna kunde vara stillsamma promenader, långtråkiga pusselläggardagar, fönstershoppande och fantiserande om vad att köpa men också finklädersdagar. Jag hade lackskor på mig inför den traditionella söndagsmiddagen hos mina morföräldrar. Och allt var tradition. Och allt var söndag.

Jag arbetar idag. Min söndag är min måndag. Min måndag är idag.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Min måndag är i dag