Anne-Marie Körling

Som förälder deltog jag vid flera utflykter med klasser. Jag följde med in i stora folkmassor, in i tunnelbanor, över torg mot konserthus och teatrar. Då jag blev lärare blev jag väldigt noggrann med att eleverna skulle räknas, hålla samman och veta hur de kunde göra ifall de kom bort. Jag kände ett ofantlig ansvar. Jag har ännu inte varit med om att det har hänt något obehagligt men ansvaret har varit mycket större utanför skolan än inne i skolan. Jag vill exempelvis inte att:

• eleverna står annat än i mitten av perrongerna
• att de lär sig att snabbt ställa sig två och två så att jag kan räkna dem
• att de inte sprider ut sig på tunnelbanor och bussar utan i så stor mån som möjligt håller sig till klassen
• jag hittar på roliga uppgifter, berättelser under promenaderna så att det blir spännande att ge sig iväg på utflykt
• jag vill också att eleverna lär sig att kliva in i tunnelbanor, bussar med respekt för de resenärer som sitter där
• jag lär också eleverna hur att agera och göra om de skulle komma ifrån gruppen

I Venedig såg jag hur guiderna använde ett paraply för att visa var de befann sig och höll den högt om det blev mycket folk. Jag tänkte att det kunde vara en idé då man ger sig ut på äventyr där man vet att det kommer vara många andra klasser och att det är lätt att komma bort. Denna paraplyflaggning gör det lätt för eleverna att se var läraren är men det tar inte bort lärarens ansvar för gruppen och varje elev. I det här fallet är jag en riktig hönslärare. Jag vill ha alla mina elever tätt ihop och tätt intill mig.