Jag fick ingen utbildning om hur man ordnar i klassrummet, hur man sorterar elever efter hur de kan, vad de kan och alltså kände jag mig främmande för att jag skulle. Det första jag mötte i skolvärlden var hur läseböckerna rangordnade eleverna efter ”Jag kan läsa”, ”Jag kan nästan läsa” och ”Jag kan inte läsa”.
För att ge eleverna rätt bok måste jag veta något om deras läsförmåga. Till en början, med en ny klass, vet jag ingenting om deras läsförmåga. Det enda jag vet är hur jag kan undervisa så att eleverna får lära sig läsa. Och den förmågan vill jag ska komma varje elev till del. Så försöker jag organisera. Jag vet att jag kan påverka elevernas möte med innehåll och jag vet att jag kan utveckla elevernas relation till texter och lära sig läsa dem.
Nåväl, eleverna fick sin läsebok och därmed hade jag bidragit till att eleverna visste allt om sina klasskamraters förmåga att läsa. Jag hörde kommentarer som – Jag kan, Du kan inte. Vilket var ett klassrumsklimat jag inte ville bidra till. Jag ville inte skapa grupper som kan och grupper som inte kan. Jag ville bidra till allas utveckling och den skulle få vara på något annat sätt.
Jag kom att utbilda mig på Nya Zeeland där man arbetar med flera grupperingar och undervisningar i klassrummen. Det är helklassundervisning, halvklassundervisning, vägledd undervisning och individuell undervisning. Det har jag skapat i mina klassrum och det har bidragit till att undervisningstiden har ökat, fokus blivit tydligare och elevernas lärande möjligt att följa och utmana. Jag tar inte ut några grupper utan allt sker i klassrummet med alla elever där. Eleverna som inte deltar är fullt upptagna med att göra uppgifter de fått utveckla och delta i under den gemensamma undervisningen.
Jag kom att ordna med grupper utifrån intresse. Jag presenterade olika fokus då det gällde läsundervisningen. Jag blandade elever med olika förmåga utifrån tanken om Lev Vygotskijs teori om att lärandet påverkar och utmanar, det är inte farligt att lära av den som kan mer samt att vi alltid lär mer ihop oavsett vilken kunskap vi har. Som lärare utvecklar jag frågeställningar som skapar tankar och i min undervisning håller jag varje elevs lärande och kan utmana utifrån den kunskapen. Till skillnad från nivågruppering betyder att alla kan ungefär lika mycket eller lite beroende på perspektiv – att kunna eller inte kunna betyder intressegrupperna att de lär runt ett lärande objekt som intresserar och som har kommit att intressera genom gemensam undervisning.
Jag väljer perspektivet att eleverna kan. Jag utgår ifrån vad de kan och utvecklar undervisningarna ur det. Elevernas intresse är viktigt och deras vilja likaså. Kan eleven välja vilken grupp eleven ska delta i? Vet eleven varför eleven är i den grupp eleven är i?
Den där läseboken som jag fick som lärare en gång i tiden bidrog inte till min tanke om hur jag ville möta mina elevers förmågor och utveckla dem. Böckerna var också märkligt sorterande i sig själva – jag hade 28 elever men jag hade bara 7 böcker av den med längre text, 15 av den som var en slags mellanbok, och så resten som skulle ges till elever som inte kunde läsa. Jag tyckte det var märkligt att böckerna så tydligt angav vad jag kunde förvänta mig av min klass. Det var nog det relativa betygssystemet som syntes i både antal och innehåll. Böckerna tog jag snart bort. Den skapade bara sorg hos en del och tävlan hos en del andra. Den gjorde också att de som kunde läsa inte fick tillräckliga utmaningar för att lära mer.
Jag tycker vi ska diskutera hur vi gör med elevers lärande, hur vi sorterar, ordnar och utvecklar vår syn på hur elever lär sig av varandra. I lek lär sig barn av andra lekande barn. Det betyder att skolan kan ta vid det barn redan gör.
Jag hade en elev som ville utveckla sin engelska ytterligare. Det började med ökad individuell undervisning tillsammans med mig för att sluta med att eleven under sin självständiga läsning valde att sitta med de två elever som ledigt läste Harry Potter på engelska. Av dem ville han lära och sitta ihop med. Det kom att utveckla samtliga elever i den gruppen.
För att förtydliga – så skapar jag grupper i alla ämnen – och jag hittar ingångar hos eleverna som får dem intresserade och jag följer mina kursplaner. Mitt uppdrag är att utbilda och hålla lärandet levande och verkligen hålla elevernas motivation vid liv.
Om organisation och undervisning har jag skrivit i Körling; Kiwimetoden, 2006
Eleverna ska få läsutbildning. De ska få träna, öva, utveckla sin läsning i skolan. Vi behöver läsutbilda oss, läsnätverka, läspåverka, läsmedverka. Vi måste ta läsuppdraget till lärarnas viktigaste uppgift. Att kunna läsa påverkar allt i skolan. Det är inte så att eleverna ska få sin läsutveckling frikopplad från läsutbildningen. Det är aldrig någon självständig aktivitet att läsa. Det blir läsningen då man behärskar den.
Böcker jag har läst 2026: