Anne-Marie Körling

”Om kunskaperna bara vänder sig till hjärnan glöms det lätt bort. Förmedlingen måste ske på ett sätt så att den når hjärtat, där det kan väcka känslomässig inlärning.”

Hedi Fried, Frågor jag har fått om Förintelsen, 2017

När elever ställer frågor är de med, de är intresserade, hjärna och hjärta i samspel; jag vill veta, jag vill förstå och jag vill delta. Därför är elevernas frågor ofantligt viktiga och mötet med eleverna likaså, vi är tillsammans i klassrummet och det lär vi oss av att vara, och stärks genom att möta innehåll som finns i undervisningen. Engagemang kommer av att få ställa frågor och genom dem få lyssna till svar, berättelser och innehåll, både främmande och bekanta.

Jag tänker på boken jag läst, den där Hedi Fried berättar utifrån de frågor hon fått. Frågorna är ställda av eleverna. Frågor är viktigare än svar, så brukar jag alltid tänka och så avslutar Hedi Fried sin bok. Hon tackar för elevernas frågor. Det är så vi också kan förhålla oss. Frågorna är så viktiga. Hedi Fried skriver avslutningsvis om dem, frågorna:

Jag vill rikta ett tack till alla elever som har lyssnat till mina föredrag och kommit med dessa viktiga frågor. Frågor är viktigare än svar. Bara genom att ställa frågor kan man få en liten uppfattning om vad det handlade om.

Sid. 146

Och modet att ställa frågor:

Efter en föreläsning är det inte lätt att resa sig och ställa frågor. Det jag vill fråga kanske är dumt, tänker man många gånger, och låter bli. Men det kan visa sig att det är just den frågan som leder till förståelse.

Sid 146.

Barn ställer tusen frågor utanför skolan, de är frågvisa och frågar, frågar, frågar. I skolan sker det omvända. Läraren frågar och frågar. När eleverna slutar fråga brukar jag utmana lärare att ändra undervisningen och skapa ett utrymme där elevernas frågor ryms och där förhållningssättet är öppet. Det ska inte ge eleverna känslor av att man är dum som frågar. Den tystnaden stänger dörren för lärandet som den frågvise är öppen för. Om detta skriver jag i Undervisningen mellan oss. 

Och jag tänker på de frågor som Hedi Fried har fått, frågor som också kunde ha varit mina. En fråga sticker ut ordentligt och jag hoppar till när jag läser den:

Vad var det bästa?

Hur lätt skulle det inte vara att avfärda frågan men Hedi Freid gör inte det. Det gör att varje fråga kan ställas. Ingen fråga är dum och även denna fråga öppnar upp för ett svar och en berättelse om det som ägt rum:

Innan sängdags satt kompisgruppen tätt ihop på en av sängarna, och höll ”litterär afton”. Vi deklamerade dikter, läste upp berättelser, vem som kom ihåg vad, eller ”lagade mat”, utväxlade matrecept, berättade om de goda maträtterna vi längtade efter.

Och om det gröna bladets betydelse:

Det som fångade mig redan när vi närmade oss barackerna var en grönskande björk. Det var som en hägring, att efter den grå bubblan i Auschwitz plötsligt mötas av grönska. Det fanns liv utanför, allt var inte förlorat.

Hedi Fried gömde ett löv i munnen. När detta visades upp i baracken kunde de glädjas åt det tillsammans. Jag tänker att undervisningen skulle kunna börja med att läraren gömmer ett grönt blad i munnen och därigenom väcka elevernas frågor och inleda arbetet med att tänka, kommunicera och lära.