Humor i skolan – vad tänker vi om den?

Många elever är snabba med kommentarer och lustigheter. Det är en form som aldrig får någon uppmärksamhet. Det snabbtänkta finns det en hel del att utforska kring. Humorn i skolan talas det nästan aldrig om.

Jag satt och läste med en elev, eleven hade läsproblem sa man, och eleven kommenterade både ord och innebörder med humoristiska kommentarer. Det visade sig också att läsningen var mycket noggrann och eleven mycket mycket uppmärksam. Eleven kommenterade texten kors och tvärs, kopplade samman tidigare meningar med senare. Jag följer alltid med i läsningen, gör läsanalyser för att ha stöd och komma ifrån mitt subjektiva tyckande kring elevers läsförmåga. Jag har därmed en karta över elevernas läsning och kring denna kan vi tala tillsammas kring. Men om detta – att eleven letade efter det humoristiska och om sin granskning och förmåga till en försiktig analys – det hade eleven aldrig någonsin fått tala om. Snarare tvärtom. Eleven upplevde att det inte togs emot positivt utan sågs som en avstickare från det innehåll texten hade.

Då vi talade om detta visade det sig att eleven aldrig fått sin humor och sin humoristiska snabbhet uppmärksammad som något positivt. Det visade sig att eleven tänkte snabbt  och läste noggrant, verkligen granskade texten. Jag tänker så här i efterhand att den eleven letade efter kopplingar i texten som kunde få näring till elevens snabbtänkande och rappa humor.

Jag tänkte – humor är något som har med intellektet att göra. Det krävs mycket kunskaper för att skämta, vända och vrida på saker och ting.

Jag reste ensam till Chicago då jag var 13 år. På den tiden kunde svenska skolbarn inte så mycket engelska. Så min språkutveckling kunde ha varit spännande att följa. Jag var mol tyst i tre veckor. Men sedan hade jag samlat ihop så mycket ord att jag knappt kunde vara tyst en minut. Efter ytterligare en tid kunde jag skämta. Jag fick folk att skratta. Detta tog mitt sällskap upp. De pratade mycket om ”barnets” förmåga att skämta. Därmed hade jag språkligt flyttat vidare i min utveckling ansåg de. Och det var inte en liten förflyttning utan en ganska stor sådan. Jag vet att jag själv tyckte att jag kunde mer då jag kunde skämta och leka med språket. Jag brukar notera mina elevers skämtsamma kommentarer. De visar på något som inte går att få fatt på annat än i det omedelbara och spontana.

Sigmund Freud undersökte detta med vitsen och därmed humorn; Vitsen och dess förhållande till det undermedvetna, 1995. Jag citerar:  När man skrattar riktigt hjärtligt åt en vits, är man inte precis i bästa skick att efterforska tekniken i den. Men det är just det Sigmund Freud försöker göra, citat; Uppenbarligen användningen av ordet ”ta” i två betydelser. För det ena är ”ta” det färglösa hjälpordet; för den andre verbet med oförsvagad betydelse. // ersätter vi uttrycket ”tagit ett bad” med det likvärdiga enklare ”badat” så bortfaller vitsen. Trots att Freud söker analysera själva orden i vitsen förklarar Freud att det inte handlar om det verbala utan mer om tankegången och dess förmåga till förskjutning.

Freud skriver: Det är lärorikt att jämföra vitsen med /…/ med det med mycket närliggande innebörd.

Jag tänker – då jag sitter med eleven som använder sin tankeförmåga till att hitta andra kopplingar är de rent faktiska, utan söka på något som utmanar denna elevs intellekt, alltså att skapa humor och se det humoristiska, visar eleven att eleven förstår på ett helt annat plan än vad vi någonsin uppmärksammar i skolan. Jag har sedan dess alltid grubblat på detta – hur bedömer vi elevernas humor, för de ger uttryck för den, men får den bli en förklaring till förståelse på djupare plan?

Det är uppenbarligen mycket svårt att analysera var det roliga sitter. Och att objektivt förstå denna förmåga. Det fiffiga är ju, precis som Freud beskriver, att man själv är fångad av det komiska. Det blir ett stilla konstaterande – Han/Hon är rolig. I själva verket är det mer än så tror jag. Det omvända, den att inte förstå komiken, humorn eller vitsen är nästan plågsamt pinsamt. Man är inte med och man gör allt för att dölja det. Man känner sig dum helt enkelt. Som lärare borde man här ges utmärkt medkänsla av vad det är att känna sig dum i skolan. Det är det många elever som gör. Känner sig dumma. Och det är absolut inte roligt. Det är mycket allvarligt.

Det finns en hel del att undersöka här. Inte bara tysta ned och avfärda. Humorn är underskattad i skolan. Den borde få utrymme. Om inte – bara för att vi behöver skratta i skolan, helst flera gånger om dagen.

Anne-Marie