Jag skrev i Kiwimetoden (2006) att läsning är något som vi lärare måste undervisa om, modella i, högläsa och muntligt uttala. Ansvaret ligger i undervisningen. Inte hos eller på eleven. Jag skrev att elever som väljer bort läsning, inte kan läsa kan göra det då:
- eleven inte får det stöd som eleven behöver
- eleven inte hittar den bok som gör att eleven kan tycka om att läsa
- eleven inte får tillräckligt med tid för att läsa
- eleven inte får den yttre stimulans i undervisningen som eleven behöver
- eleven inte har den inre representationen av vad läsupplevelse är och vad det kan betyda
- eleven inte får delta i reflekterande samtal eller gemenskap med andra då det gäller texter
- eleven inte förstår varför eleven ska läsa
- eleven inte upplever lärarens intresse för vad eleven läser
- eleven inte förstår det eleven läser
- eleven får inte dela med sig av sin läsning till kompisar eller lärare
- eleven får inte höra på högläsning och uttalad artikulerad text – inte för sig själv, inte av kompisar och inte av sin lärare. Läsningen är stum.
- eleven ser inte vuxna som läser
- eleven hör inte vuxna som relaterar till vad de läser
- eleven kan inte läsa
- eleven måste välja bok snabbt och urvalet är för stort
- eleven förstår inte hur man går tillväga i ett skolbibliotek
- eleven vet inte hur eleven ska använda skolbibliotekariens kunskap och medläsarmöjligheter
- eleven får inte uppleva att elevens läsval är något som väcker andras nyfikenhet
- eleven är ensam med sin läsning och sin läsförståelse
Och strategierna är många för att dölja att läsförmågan är liten. Detta måste vi undersöka vi lärare, om det är så? Varför eleven behöver dölja den? Hur eleven gör för att dölja och varför kulturen runt eleven är sådan?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
