Pedagogiska samtal: öns begränsningar och dess höjdpunkt

DSC_9241-1


Om man är på en ö så är man på en ö.

Om man leder några som är på en ö är man ledare på en ö.

Om man leder några på en ö kan man konstatera att samtliga är på samma plats.

Om man är på samma plats och det finns ett ramverk runt det hela kan man lita på att det är ett naturligt ramverk.

Om man är på en ö så är det vatten runtomkring. Gränsdragningarna kan vara sjön, havet eller oceanen.

Om man då har ett litet berg, en slags topp, en högsta punkt på ön, ett för alla synligt sådant, kan man skapa en möjlighet.

Om man skapar en möjlighet så behövs varje individs frihet inom ramarna för att det är just en ö med en slags bergstopp på, och det hela omsluts av vatten, och man är en ledare för fler.

Om man vågar lita på sitt ledarskap, sina deltagare och öns begränsningar kan man ge dem som är på ön en uppgift.

Uppgiften kan vara att ta sig upp på toppen.

Eftersom man är på en ö med en liten upphöjd plats på så är det fullt synligt för alla var målet är.

Men vägen dit?

Hur man tar sig dit?

På vilket sätt?

Tillsammans med vem?

För sig själv?

Vad man behöver ha med sig?

Man kan, som min bror gjorde då han var just ledare på en ö där han ledde en hel hoper med femtonåringar, säga:

- Ta er dit för egen maskin, ensamma, och låt tanken vara fri!

Då skapas det idéer om hur man kan göra den förflyttningen.

Någon frågade:

- Får man gå passgång?

Min bror, som satt de unga människorna i rörelse, hade bara ett svar:

- Javisst!

Anne-Marie, som tänker på ramarna som möjligheter, och inom dem kan man spränga gränser för vad, hur, varför, när, vem … och alla de frågor som är de pedagogiska. Det kan alltså vara tryggt med en ö, ett berg, en ledare och ett fokus som är synligt för alla, eller blivit medvetet för alla.

Anne-Marie

This entry was posted in Barns nya rättigheter, Strategier, Värdegrunden. Bookmark the permalink.

10 Responses to Pedagogiska samtal: öns begränsningar och dess höjdpunkt

  1. Plura says:

    Spännande bild över något så svårt som att skapa sammanhang och gemensamma mål.

    Även om målet är synligt på ön är vägen det vi alltid bråkar om. Många äro kallade att vara vägvisare men få utvalda. För att lyckas ta kortaste vägen fordras, rätt utrustning, erfarenhet av terrängen och rutiner för hur du organiserar vandringen.

    Allt detta stavas mål- och resultatstryrning.

  2. Pingback: Felsökerie och begränsningarnas karta « Anne-Marie Körling

  3. Anne-Marie says:

    Jo – jag tycker också att tiden kan påverka. Det är ingen bråttomsak att ta sig till högsta topp… det är något som får ta tid. Den som tar sig sist till bergets topp kan ha funnit ut massor på vägen, likaså den som tar sig först dit och inte kan hantera sin förmåga i relation till de som inte är lika snabba, allt är lärande men perspektivet förskjuts i förhållande till vad, vem, hur, när… Anne-Marie

  4. Plura says:

    Det är inte hastigheten i att nå toppen som gör framgången.

    Trots att jag i yngre dar trodde det. Att vinna prinsessan och halv kungariket på en gång. När man är mätt och sitter på toppen vad har man då att se fram emot. Flytta från ön och göra andra upptäckter eller?

    Det som tar tid blir oftas bättre, för man har på vägen fått massor av nya erfarenheter som kan inkludera på resten av färden. Och färden stavas livet självt.

  5. Anne-Marie says:

    När man sitter där uppe då får man perspektiv och kan se ut över hela havet, horisonten, det oändligt vackra… med allt vad den nyfikenheten bär med sig… nya mål är att nå andra öar, andra människor, andra möjligheter, Anne-Marie säger hej till Plura… Anne-Marie

  6. Plura says:

    Visst är det skönt att nå toppen på berget och som du säger se nyfiket ut över andra öar och nya människor.

    Kanske så att vandringen kan göras olika fort eller sakta beroende på vilken väg man väljer. Tar man den lätta och preparerade stigen når man toppen snabbt för att önska sig till andra öar. Tar man den svåra kanske man hittar saker på vägen som berikar en mer när man sitter på toppen och önskar sig bort till nästa ö.

    När man nått toppen slår faran till. Kanske vill man sitta kvar och suga på det uppnådda för länge. Att inte våga språnget att klättra ner och ta båten till nästa ö. Att bara se möjligheterna utan att agera flyttar tillvaron framåt.

    Och Plura säger hej till Anne-Marie…

  7. Anne-Marie says:

    Jag tycker man ska sitta där ett tag – faktiskt njuta och tillåta sig njuta av det nya. Det är också där, metaforiskt som kunskaperna blir lite större och får mogna fram och göra individen redo för nästa steg – eller kanske hopp… funderar Anne-Marie

  8. Jesús says:

    Ett mycket vackert foto och engagerad samtal. Jag tycker att man skall sitta där ett tag.

    Men vänliga hälsningar.

  9. Anne-Marie says:

    jesus, det är kanske just där man ska sitta länge, se ut över horisonten.
    Det är vilsamt att tänka, Anne-Marie

  10. Plura says:

    Visst ska man sitta där och njuta av horisonten och låta kunskapen och vyn sjunka in. Men som all mognad, det finns ett bästa för datum….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>