LEKFULLHETEN KAN SKAPA ELEVNÄRHETEN TILL TEXTEN!
Skolord behöver alltid definieras och begripas, få fotfäste hos fotfolket. Så gör man orden verkliga. Jag funderar mycket över ordet ELEVNÄRA.
Det kan behöva definieras. Vi talar alltmer om elevnära undervisning, elevnära texter. Detta ska inte missförstås och göras till något enkelt begrepp där vi inte utmanar eleverna. Det handlar inte om en total anpassning till elevernas förmågor att läsa (självklart ska texterna vara så elevnära så att eleverna kan läsa dem, men också innehålla utmaningar även där) utan kan höra samman med själva lärarens förhållningssätt till den text som är underlag för undervisningen, också elevens intressen och vilja.
Elevnära texter kan göras elevnära genom undervisning. Så frågan är vad en elevnära text är?
- Formen, alltså hur texten är presenterad, i vilken grammatisk form, vilken förpackning, etc, kan vara elevnära.
- Texten kan göras elevnära genom undervisning, aktivera förförståelse och söka kopplingar till elevens verklighet. Då handlar det om att göra texten rörlig och därmed öppna upp för tillåtande kopplingar till elevens vardag, erfarenheter och tankevärldar.
- Innehållet i texten kan vara elevnära. Det betyder att eleven är bekant med det berättelsen handlar om, dilemmat som finns i texten samt har egna erfarenheter av. Då är texten möjlig att identifiera sig med.
- Lite skämtsamt – men nog så allvarligt – är att det finns elevnära texter att tillgå. Det krävs en medvetenhet kring uppbyggnad av texter och tillgången på dessa. Biblioteken bör bli elevnära tänker jag. Skolbiblioteket krävs, och aktiviteten där lyftas fram och synliggöras.
- Elevnära texter blir också mer elevnära om en lärare aktivt går in i texten, bearbetar den så att eleven får ingå i den. I den meningen menar jag att läraren måste vara nära den text som eleven ska göra till sin egen. Högläsning skapar inlevelse och ingångar som läraren kan åstadkomma genom direkt samspel mellan text, elev och lärare.
Vi ska heller inte glömma bort den viktiga undervisningen som utmanar i samspel med elevens förmågor, vilja, glädje, nyfikenhet och modet att ingå i prövandet och därmed lärandet. Det som Vygotskij så fint definierar som elevens utvecklingszon.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag tycker också att det är ett mystiskt ord! Varje försök att definiera det leder till mer förvirring.
På ett plan är det väl bra att orden går att konkretisera och att företeelsen finns i närheten – men är inte språkets funktion till sist d-i-s-t-a-n-s-e-r-a-n-d-e och främmandegörande? När vi sätter ord på något får det en form och sluter sig för vidare tolkningar. Kanske. Eller bjuder in till vidare samtal.
Jag tänker att själva ordet ”närhet” skulle innebära en falsk förenkling. Trevligt och nära. När ordets funktion är att staka ut skillnader mellan våra sätt att uppfatta världen (tror jag att Vygotskij menar!) Han har dock rötter i rysk formalism.
Vi omger oss av begrepp. Vi lindar in oss i dem. Jag är mer intresserad av vad som händer i mellanrummen mellan de begrepp vi ibland tvingar på oss, och de faktiska förhållanden vi försöker ringa in… det är alltid något vi inte riktigt förmår sätta ord på. Människors aktioner sätter P för det. Och just detta – att människor förhåller sig så – tycker jag är mycket spännande. Men … trots det är jag rädd för begrepp som används utan att man har funderat på dem, varken rent praktiskt eller i teorin. Då sitter ungarna i kläm tänker jag. A-M
Jo ”elevnära” är nog en fin vink åt lärarna att de ska försöka ta reda på vad barnen är intresserade av. Det kanske behövs!
Språket är ju ett fantastiskt redskap att få kontakt med tillvarons olika dimensioner. Ibland känns det som att språket har blivit viktigare än det som finns bakom. Närkollegan säger att ”allt är egentligen text” – då blir jag riktigt orolig och bestämmer mig för att vara tyst en hel dag. Och funderar på om det går att uppleva tillvaron utan ord. Antagligen är vi dömda att leva genom språket som värderande filter.
Annars är det bra!