Jag läser ofta Janusz Korczak. Jag tycker att jag måste. Jag kräver det av mig själv. Jag vill brottas med de pedagogiska tankarna. Jag vill inte ha omedelbara svar. Jag vill tänka och fundera. Jag samtalade en gång med Sven G Hartman, och fick boken ”Ensam med Gud” och en liten hälsning av professorn. Jag tittar i den ibland. Det är böner till gud men böner av människor som inte ber; Mammans bön, pojkens bön, pedagogens bön. Och som inre monologer är dessa böner. Pedagogens bön träffar mig i sin enkelhet men också med sin sorg:
”Jag är utmattad och sliten. /… / Jag äger en skatt jag inte kan anförtro min nästa. Jag är rädd att ingen ska förstå, utan förakta den och hånskratta. /… / Rak i ryggen kräver jag, men inte för egen del. – Ge barnen ett gott liv, hjälp dem i deras ansträngningar, välsigna deras möda. Led dem på vägen, inte den lättaste, utan den vackraste.”
Och detta om den mödosamma vägen, den vi måste leva oss ihop och tillsammans på, den vi ljuger om och gör till något lätt, den att lära. Men kunskapen om, gemenskapen i och lärandet ihop är något … ja låt oss säga vackert. Då Janusz Korczak skriver sin bok ”Ensam med Gud. Böner av människor som inte ber” står kriget, rasismen, förföljelserna i vägen för barnens frihet. De vuxnas vägar var och är inte sköna eller vackra, nej mödosam och kantade av svårigheter är de. Pedagogernas roll är att skapa någon slags riktning som gör världen möjlig återigen, att visa på något annat. Må det vara en blick från läraren in i en ung människas förtvivlan som säger – Jag tror på dig. Du är! Vi är! Låt oss gå ett stycke på vägen ihop. Kom!
Pedagogens bön handlar om den där inre viljan som andra utanför yrket kan skratta och håna. De som inte är pedagoger. Ibland ringaktas lärarens viktigaste roll – den att följa barn på vägen oavsett hur vägen ser ut.
Janusz Korczak; Ensam med gud. Böner av människor som inte ber. 2004
Andra böcker av författaren Janusz Korczak:
- Lille Kung Mattias, 1974
- Barnets rätt till respekt, 2002
- Hur man älskar ett barn, 2003
- Janusz Korczak och barnens värld av Leif Mathiasson, 2004
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Oftast besöker jag din blogg för inspiration i mitt arbete. Då och då, liksom idag, besöker jag den för tröst och för att få lite hopp som mamma. En mamma till ett barn som som enligt skolan inte kan prestera och inte kan lära in. En mamma som fasar för bortslarvade lappar, bortglömda instruktioner. Men mest av allt fasar hon för utvecklingssamtalen. Hon tänker: Om jag signalerar till mitt barn att jag tycker att skolan är så viktig som jag verkligen tycker, så är risken stor att hans självkänsla blir än mer knäckt. Om jag signalerar att den inte är så viktig, kommer han kunskapsmässigt att misslyckas ännu mer. Vad ska en mamma göra?