Vilka signaler ger vi? Arbeten eleverna skapat läggs i rättningshögar för att rättas. Att rätta är ett gensvar och det är ett mycket litet gensvar. Ofta uppfattas det som en slags dom. Elevers texter är kommunikationsakter. Som sådana ska de behandlas. Vi ska läsa elevernas arbete för det innehåll eleven förmedlar. Genom att betrakta elevens skrivande som en röst och en vilja att berätta kommer eleverna utveckla sitt skrivande. Vi bör också skilja på process och produktion. Att skriva något för utgivning. Vägen är lång. Vi skriver om och vi lägger till. Till slut är vi färdiga. Då vi är färdiga är vi uppläsningsredo. Ja, under hela processen med att skriva berättar vi också, högläser vi också, allt för att undersöka det vi beskriver och skriver. I klassrummet finns också mängder av modellande skrivalster att undersöka och tänka genom. På blädderblock syns meningar att låna, på bänkarna syns böcker att hämta inspiration ur. Processen att skriva handlar om att undersöka såväl sitt skrivande, form och innehåll. När resultatet delas och utges bör vi gensvara på innehållet. Alldeles för ofta ser vi bara till formen. Och så rättar vi.
Att lära sig skriva måste betyda något djupare än så. Den att äga en röst. Den att ha en berättelse. Den att få säga något. Och värdet av den rösten måste finnas i klassrummet och bland elever och i synnerhet hos läraren.
Ovanstående bild visar processen. Eleven har högläst sin text för en kompis. De har upptäckt stavfel under arbetets gång. Som en del av hela arbetet. Inte som det huvudsakliga innehållet. Innehållet är berättelsen. Den lyfts alltid fram. Vägen till att bli förstådd går genom utbildande i såväl form som att i och genom undervisningen ge berättelserna liv.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
