Hembrevet på bussen!

En mamma och två barn slår sig ned där jag sitter på bussen. Bebisen sitter i mammans knä. Pojken bredvid mig är runt tio år. Mamman säger att hon vill se hembrevet. Pojken letar efter det i väskan. Ger det till sin mamma. Mamman viker upp ett pappersark. Det är ett A4-ark. Texten på brevet hinner jag uppfatta till en fjärdedel av papprets yta. Det fanns också en rubrik. Mer såg jag inte. Och där skulle historien kunna vara slut. Jag lyssnade till samtalet mellan mamma och barn. Mamman läste hembrevet och suckade djupt. Pojken tittade skamset på henne. Mamman såg arg ut då hon frågade honom:

– Du är väl i alla fall tyst på lektionerna?!

Han nickade.

Hon suckade och vek ihop brevet. Satt med det i sin hand och vände bort ansiktet från pojken. Hon såg besviken ut. Arg. Pojken satt intill mig. Han tittade oavbrutet på sin mamma. Hon mötte honom inte med blicken. Till slut vände också han bort ansiktet. Tittade ned i golvet.

Kontakten var bruten.

Jag vet inget om innehållet i hembrevet men jag vet vad hembrevet gjorde med den här familjen. Mamman visade sin besvikelse. Pojken sökte sin mammas kontakt. Tystnaden som uppstod. Kunde det ha blivit annorlunda. Kan vi skriva på andra sätt i hembrevet.

Jag har ingen utbildning i hur att kommunicera med hemmet. Jag har ingen utbildning i hur att tala om skola med föräldrar. Den har erfarenheten givit mig. Erfarenheterna av föräldrakontakt har också gjort att jag tvingats utvecklas, föräldrar förstår så olika och de står sina egna barn absolut närmast. Jag måste förstå det. Men om jag inte är utbildad i att skriva till hemmet så är jag utbildad i hur att tala om skola. Jag har en läroplan och jag har 19 kursplaner att hämta stöd i. Jag måste rikta blicken inåt. Mot det skolan gör och det skolan utvecklar.

Här sitter nu en mamma och en elev med ett brev som jag gissar handlar om ordning och reda. Jag anar att föräldrarna fått läsa att de måste säga till sina barn och jag anar att läraren skrivit om hur illa eleverna uppför sig. Jag anar också att det inte står något om hur skolan gör, tänker och visar av hur skolan tänker arbeta med det problem föräldrarna nu fått i ett hembrev en fredagseftermiddag. Detta brev skulle vi kunna kalla ”hem(ska)brevet”. För hemskt är vad det är.

Vi måste veta hur vi presenterar skolans arbete i all kontakt med föräldrar. Vi måste veta att vi själva annonserar ut vår oförmåga i brev av detta slag. Vi skulle kunna öva oss i att skriva hembrev som talar om skolans innehåll och hur vi i skolan tänker, ämnar lösa och ta ansvar för det vi i skolan kan påverka. Föräldrar är inte i skolan. De är föräldrar som lämnar sina barn till skolans lärare, fritidspedagoger, rektorer, skolbespisningspersonal, kuratorer, vaktmästare, skolvärdinnor – alla utbildade för att vara där de är. Om skolan annonserar ut att de inte kan eller förmår – vad händer med en mamma på en buss? Hur ser hon på sin son? Vad tänker de om skolans signaler till hemmet? Är du en sån som förstör i skolan? Min son, vem är du i skolan?

Det bör stå om lärandet i skolan. Under en veckas tid har samma barn mött 19 kursplaner i olika ämnen. Detta barn har kanske fått lära sig om Italiens geografi, något om kulturerna som uppkom runt Medelhavet, i klassen har man arbetat med ämnesbegreppen fulluren och tallinje, kub, kommatecken och stämjärn. Eleven på bussen har fått göra balansövningar på idrotten och hunnit med att springa tre kilometer i en bana i skogen. Lunchen som skolan serverats har läraren sett att eleverna ätit och tyckt om. Rektorn berättar om resultaten och de pekar allmänt uppåt. Men om detta får mamman på bussen inget veta. Hon får veta att hon ska bättre fostra sin son, att han går i en klass där läraren inte kan. De signalerna hon får från skolan gör henne ledsen, besviken och kanske orolig. Hon vänder sig ifrån sin son. Han som sitter och hänger med sitt huvud och känner att han är på väg att förlora det allra viktigaste han har – sin mammas kärlek, hopp och tilltro.

Pojken på bussen kanske kunde berätta om figuren han gjort på slöjden, eller matematiktalet som han löste fast det var det svåraste han någonsin gjort och att han fått så mycket stöttning och så många nya utmaningar genom sin lärare och att han kände sig som en lärande, en livslevande lärande människa, men växandet glädje inom sig, den där livskänsla och lärande går hand i hand. Om detta måste han kunna få berätta. Kanske ska hembreven innehålla några pedagogiska frågor som föräldern kan ställa, som är kopplade till det innehåll skolan givit eleven:

  • Fråga ditt barn om traditionerna kring jul?
  • Fråga ditt barn om hur balansgången gick och hur ditt barn lärde sig gå balansgång?
  • Fråga ditt barn om tallinjen och tusentalen, hur lång tid de tar att räkna?
  • Fråga ditt barn om hur många grönsaker det serveras i skolmatsalen?
  • Fråga ditt barn om några ord ditt barn vet att barnet har lärt sig i skolan?

Berätta om högläsningsboken ni just nu läser. Berätta om äventyret med brandövningen och hur fort skolan tömdes och hur stolt rektor var då räddningspersonalen berömde skolan. Berätta något om hur du undervisar för det är det bara du som kan göra. Berätta om det som fungerar.

Låt oss vända på perspektivet och fundera över om det inte var en tioårig elev utan en anställd vid ett större företag som fick ett brev med sig hem. Låt oss tänka att det här brevet ska lämnas till partnern för att partnern ska fostra sin livskamrat. Brevet lyder:

Hej därhemma!

Jag vill bara berätta för dig att din partner uppför sig illa här på arbetet. Jag skulle vilja att du talar henne tillrätta. Hon måste lära sig att sitta still och lära sig vara tyst på de möten vi har här. I övrigt önskar jag en trevlig helg. 

Chefen

Det finns en mamma och en elev på en buss. De reser omkring i Skolsverige. De vänder sig ifrån varandra en fredagseftermiddag. Din berättelse kan göra något annat med dem. Göra skillnad för arbetet i skolan.

This entry was posted in Föräldramötet, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Värdegrunden, Verkligheten. Bookmark the permalink.

10 Responses to Hembrevet på bussen!

  1. Åsa says:

    Hembrev är ett intressant ämne och det finns mycket att fundera över. Det är något som vi lärare ägnar ganska mycket tid åt. Det tar drygt en timme för mig att fundera, kolla kalendern, skriva, läsa igenom, fråga en kollega om något och skicka brevet. Det är ett viktigt brev. Jag vill att det ska vara tydligt och säga det jag vill att det ska säga.

    Så som det stod i brevet på bussen har jag också skrivit. Det var länge sedan nu. Lärarens frustration syns i brevet. Kanske kan någon annan (föräldrarna som ju står närmast sina barn) hjälpa läraren med det som är svårt. Jag håller med dig om att föräldrarna inte kan göra så mycket åt situationen i skolan, men deras inställning till skolan är däremot spelar stor roll för vårt arbete. Den kan vi påverka.

    I mina brev skriver jag om det vi har jobbat med i skolan, hur vi gjort och en del om tankarna bakom det vi gör. Ibland undrar jag om vi lärare är för professionella så att vi pratar över huvudet på föräldrarna. Allt är så självklart för oss. Jag förklarar vad vi gör i skolan på föräldramöten också. Då frågar föräldrarna ”Hur är det i klassen?”. Det är vad de undrar.

    En annan aspekt av hembrevskrivandet är om föräldrar läser breven och hur noga de gör det. Ibland kan föräldrar fråga saker som jag skrivit om i hembreven tre gånger. När jag ber föräldrarna att skicka med en tom mjölkkartong senast onsdag och det är fem barn som har med sig, då känner man sig ganska nere. Är tiden jag lägger på breven bortkastad? Jag kanske skulle skriva ett hemligt meddelande i ett hembrev och be alla föräldrar som läser att göra något så jag ser att de läst. Rita en stjärna på ditt barns vänsterhand eller något… Sedan händer det ju ibland att föräldrar tackar mig för att jag skriver om vad vi gjort, för en del barn berättar inte så mycket hemma. Då kan de fråga sina barn om ljusstakar, faktatexter och teatrar.

  2. Pingback: Hembrev och Veckobrev | TheBig6 | #visombärenförmåga

  3. Michael says:

    Hej Hopp
    En intressant slutsats eller kanske en logisk sådan – våra slutsatser spegla ofta våra egna erfarenheter. Men alltså inte nödvändigvis sann. Det vi människor är experter på är att dra slutsatser av situationer som uppstår som sedan stödjer våra egna teorier.
    Dock är vi människor unika som gör att den enes upplevelser och därvid efterföljande handlingar är den andra oförmögen att förstå.

    Vad om det finns ett redan infekterat förhållande mellan mor och son.
    Vad om det var ett idrottsresultat som stod i brevet och mamman ville att sonen skulle ha placerat sig bättre
    Vad om det var en information där mamma var utpekad tex de som inte var med på städdagen
    Eller det var information om en uppvisning som de inte kunde delta på pga en resa eller något annat som tex en fotbollsmatch.
    Sonens s.k. känsla ”tittade skamset” ( hur vet vi att berättaren tolkat signaler och tankar rätt) Vi som föräldrar kan knappt tolka tysta signaler – här har vi en person som vid första blicken på en person vet allt vad denne känner och tänker orimligt
    Det kunde ha varit information om skolfoto som skulle tas – föräldern hade inte råd att ta det – det var inte ilska du såg i uttrycket utan det var skam
    en alldeles för ponerad situation för att dra sådana slutsatser.
    De är fullt rimligt att anta att oavsett vad författaren skrivit i brevet att det hade inte förändrat situationen.

    Sen måste jag ställa en sista fråga till författaren – var finns den mänskliga integriteten och hänsynsfullheten i denna situation.
    När man sitter på bussen ”mind your own business” satt du verkligen och vrålglodde på denna familj då de agerade – det tycker jag är klart psykat!!
    eller tittade du bort som varje god medborgare – då är det större chans för missuppfattning. Det finns alltid två sidor på myntet Glöm inte det

  4. Anne-Marie Körling says:

    Hej Michael
    Jag vet naturligtvis ingenting om den här mamman och hennes barn. Däremot använde jag mig av en situation jag bevittnade på en buss för att lyfta fram något som jag tycker är viktigt, nämligen att hembrev kan formuleras på ett sätt som lyfter fram skolans innehåll och elevens förmågor istället för att skriva hem till föräldrarna om barnets misslyckande. Jag lät alltså det jag såg belysa detta och jag tillät mig en viss frihet i mina funderingar.

  5. Michael says:

    Tack Ann-Marie
    Jag håller med om att hembrev ibland formuleras obetänksamt och klumpigt.
    Jag uppskattar ditt goa svar – det visar på en bredare vision av verkligheten än jag kunde spåra i din ursprungliga berättelse om hembrevet.
    Vårt sätt att möta andra handlar det egentligen om och när upplever att man blir gott bemött så har man lyckats annars så har man inte lyckats så bra.
    Ditt svar var ett gott bemötande på min något stöniga kommentar – respekt till dej Ann-Marie :)

  6. Pingback: Hembrev | Tysta tankar

  7. Gunilla Hjalmers says:

    Hej.
    Som ”nybliven” skolförälder för mer än tio år sedan, blev jag varse att lärarens uppgift var att betona för oss föräldrar hur ”dåligt” mitt barn mådde psykiskt, tog jag emot allt. Jag talade med min son varje kväll i flera år, delegerade veckans telefonsamtal från läraren till hans far- så vi delade på all tung information och lärarens frustration. Jag lärde mig, efter lång tid, att alla de samtal jag hade med honom om hur skoldagen varit, om vad han gjort- ofta fel- och hur han kan göra på annat sätt- ett socialt accepterat sätt nästa gång- att dessa dagliga samtal i sig var ett orimligt krav att ställa på en 7-8åring.
    Jag var en klok förälder- i lärarens ögon- som aldrig lade tillbaka ansvaret på personalen. Idag känner jag att det som händer i skolan och i klassrummet ska hanteras där- föräldrar ska givetvis informeras.
    Så skönt att uppleva de respektfulla utvecklingssamtalen under högstadiet och gymnasiet vilka handlade om sonens egen bild av sin inlärningssituation och av sin sociala utveckling. Fjärran från det första utvecklingssamtalet i grundskolan, han var 7 år och fick ledas gråtande ut ur rummet av en fritidspedagog. Vi föräldrar sitter kvar med en lärare som har talat om för vår son hur dum han varit. Jag som förälder har inte förmågan att avbryta och säga ”att det här går jag inte med på”, ”så här ska inte min son behandlas”. I tre år till gick jag i lärarens ledband och trodde att det var rätt att jag skulle tala sonen tillrätta- angående hans dåliga beteende under skoldagen. Tyvärr vet jag att detta beteende från vuxna inte har upphört- inställningen att barnets beteende ska korrigeras och att alla negativa händelser ska ältas i flera led.
    Jag känner med den mamma du beskrivit i din text. Det mina erfarenheter lärde mig var att hantera kritik mot mina barn genom att ha en egen inre process och när jag kände mig balanserad tog jag upp det med mina barn i lugn och ro- inte på lärarens beställning. Den gången jag förstod att jag hade lärt mig detta var när en personal ringde hem en lördagförmiddag för att tala om hur illa min son nr 2 hade uppfört sig. Jag sa till henne att han har redan berättat själv och att jag önskar inga flera sådana här telefonsamtal någonsin.
    Skolpersonal måste ha tillit till att föräldrar kan läsa av sitt barn, t ex om hen själv gjort något dåligt.
    Mitt önskemål är att lärare ägnar sig åt att lära barnen saker, stimulera deras utveckling och göra det i samarbete med föräldrar – inte trycka ned barnen och använda föräldrar som den som ska straffa dem =”tala om vad som har hänt”. Varenda dag!

  8. sarakarlshamn says:

    Hej! Vad bra att någon belyser detta. Att i generella termer formulera vad en hel klass bör bli bättre på är ett klumpigt verktyg. Jag håller med om att fokus bör ligga på vad som händer i skolan och vad de gör. Om det uppstår problem bör det tas med de berörda. Att läxa upp föräldrar som gör så gott de kan, dvs. efter förmåga är ofta inte den rätta vägen. Jag tror föräldrar ofta försöker göra sitt bästa. Om det finns stora problem i en familj så bör ju socialen kontaktas. Man får inte glömma vårt kompensatoriska uppdrag i skolan. Skäll aldrig på barn som har föräldrar som inte klarar av skolans krav på läxläsning mm. Ibland kanske vi lärare bör diskutera med barnen en och en varför de inte kommer i tid, tar med läxan eller gympakläderna. Skuld och skam är inte så positivt när det kommer till inlärning och motivation. Mvh Sara

  9. Lotta says:

    Har ganska många barn men har aldrig fått ett hembrev skrivet till mitt barn som individ. Kommunikationen sker vid hämtning och för de äldre via mail och utvecklingssamtal. De gånger saker hänt/pågår där mina barn varit involverade och även deras beteende behöver diskuteras har alltid lärare tagit direkt kontakt och vi har pratat om saken. Mycket bättre!

    Veckobrev förekommer hela tiden. Har bara varit med om vid ett tillfälle att en lärare skrev att vi skulle tala med barnen om uppförande och att lyssna bättre på läraren. Jag förde då ett samtal med denna lärare och försökte belysa det omöjliga i att leda barnen i gruppen hemifrån, även om mitt barn är en del av den. Tycker att det hela handlar om den enskilda och kanske i någon mån kollektivet lärares grad av förståelse för sin roll som ledare i skolan.

  10. Pingback: Planen att utbilda också i ordning och reda | Anne-Marie Körling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>