Det var då jag utbildade mig till lärare, kanske året var 1995. På kvällarna arbetade jag på en öppen verksamhet för unga, ja egentligen alla, beroende på vilken tid på dygnet vi hade öppet. Men jag minns en kille, en med byxorna nedhasade, kalsongkantens textrad, kepsen och så den där ihopvikta novellen från någon tidning. Den där fyra sidor långa berättelsen. Jag minns hur han vecklade upp den till A3 format och hur han kämpade med innehållet. Han var så långt ifrån det svenska skriftspråket och så långt ifrån det som krävdes av honom i skolan.
I skolan, berättade han, satt han längst bak. Egentligen ville han inte det men han hade liksom hamnat där, en plats från vilken han bäst fly undan lärarens frågor. Han sökte sig bortom radarn för möjligheten att bli uppfattad som eleven som inte kunde läsa. Hur gör man i skolan då man inte kan men vill? undrade han.
Jag blev nyfiken på det han läste. En novell tror jag det var. Inte alls anpassad till hans språk och inte alls till hans ålder. Varför läste han den?
– Det är något som fastnat och jag vet inte vad men jag har bestämt mig för att läsa den här och jag ska läsa den även om det är skit, skit, skitsvårt. Vad betyder …
Vi samtalar lite. Jag tänker på det gulnade pappret och den där vilja att lära sig läsa. Varför den inte syns i skolan? Jag tänker på skammen att inte kunna läsa och undrar varför det inte är det mest naturliga att säga då man går i skolan:
– Jag kan inte …
och få möta framtiden i lärarens blick och röst:
– Kom, låt oss hjälpa dig till orden och texten. Låt oss undervisa dig!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
