Det är mycket samtal om ordning och reda i skolan och naturligtvis måste vi komma tillrätta med oordning. Men jag har funnit, efter många år som handledare, att det finns kritiska moment som vi måste lösa pedagogiskt:
- lektionsstartens ramar och ingång till lektionen
- informationen om vad att göra och bristen på hur att göra med starka modeller att lära genom
- elevens eget arbete och ensamarbete eller övergivna grupparbeten
- tid för moment och fler avbrott för gemenskap kring lärandet som pågår
- lärarens mandat för prat och skapa starka innehåll att samtala och diskutera kring
- avslutning, sammanfattning och återkoppling – vad innehöll lektionen och hur förstod vi det vi mötte
där vi diskuterar hur vi kan göra pedagogiskt och därmed vända klassrumsklimatet till ett undervisningsklimat där vi tillsammans utvecklar innehållet i klassrummet. Att ständigt diskutera samma frågor och sakna lösningar är frustrerande och leder till uppgivenhet.
Jag har alltid lutat mig mot min undervisning och innehållet som kommer med det. Jag är noga med tider och jag vill inte förspilla varken humör eller tid på att skapa ordning om och om igen. Därför utbildar jag mina elever i hur jag vill att undervisningens ska vara. Jag har alltid tagit fasta på vad min undervisning innehåller och hur jag kan ta stöd av den då eleverna inte är med eller inte har förstått att skolan är för och med dem. Jag tog exempelvis tid på vartenda moment som rörde att lektionen inte kom igång i mina egna klasser. Jag hade tagit över en ny klass och de hade sen ankomst, de pratade och de hade parallella och konkurrerande intressen som gjorde att de inte deltog. Det visade sig att under en vecka försvann så mycket tid att en hel dag gick till ingenting. Det betydde att fyra dagar fungerade men 20% av tiden försvann. Det är inte acceptabelt och det gör inte skolan till en lustfylld plats varken för lärare eller elever. Jag skriver om detta i mina böcker, främst i Undervisningen mellan oss, 2015, (vilken recenseras här).
Jag tog saken till pedagogiken och undvek att skuldbelägga eleverna. Jag lade upp en plan för starka innehåll och höll mig till dessa samt att jag i varje stund relaterade till eleverna med positiv förväntan och nyfikenhet. Inom några veckor var det den arbetsro och den gemenskap som skolan ska betyda och jag och eleverna kunde arbeta hela skoltiden. Jag är envis men inte dömande utan lär mig att se hur jag kan skapa mikromöten med var och en och att ständigt hålla undervisningens centrum i aktivitet och fokus. Jag sällar mig till Margareta Normells hållning i ansvarsfrågor och till ett lågaffektivt bemötande vilket är beskrivet och formulerat av Bo Hejlskov.
En av de saker jag kom att göra var att högläsa, dramatisera sagor och så inleddes varenda lektion. Hellre saga än tillsägelser. Hellre innehåll än väntan. Om ni vill se exempel på ett klassrumsarbete så finns det tre snuttar då UR var och spelade in ”Hur man startar en språklektion, 2009” i serien I love språk. Där eleverna själva tar tid på att lektionen startar i tid och att äventyret kan börja.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
