När sagorna och berättelserna är hemliga

P1340298

 

Den som inte får lyssna till sagor och berättelser kan tjuvlyssna. Ibland brukade jag säga det till eleverna; Nu ska jag läsa högt och ni får tjuvlyssna till det jag läser. Det brukade göra eleverna en aning konfunderade men de flyttade ett steg närmare det jag läste ur. Min röst något tystare än vanligt.

Jag läser boken Stanna hos mig av Ayobami Adebayo, 2017 där hon berättar om en liten flicka som inte får lyssna till styvmödrarnas berättelser för de egna barnen. Hon beskriver hur barnet går från stängd dörr till stängd dörr och försöker att lyssna och ta del av det som berättas:

När jag var liten brukade mina styvmödrar fösa sina barn till sängs för att berätta godnattsagor. Men alltid bakom stängda och låsta dörrar. Ingen frågade mig någonsin om jag ville komma in och lyssna, så jag smög runt i gången, gick mellan dörrar och fönster och försökte avgöra vilken av kvinnornas röster som hördes tydligast just den kvällen.

Jag tröstade mig med att tänka att jag var moderlös och fick välja och vraka mellan sagorna.

/…/

Min favoritsaga var den om Oluronbin och Irokoträdet.

Ur Adebayo; Stanna hos mig, 2017, Piratförlaget

Astrid Lindgren berättar i Spelar min lind, sjunger min näktergal om hur barn kan/får lyssna till sagorna då dessa tränger ut genom dörrspringor och lockar lyssnaren till sig:

Just då och just där i prästens kök hände det märkliga, hon fick till sitt hjärtas tröst något som var vackert. Där satt hon vid bordet, åt sin välling och visste om inget, då kom det genom den halvöppna dörren från kammaren bredvid ord till henne, ord så sköna att hon började darra, när hon hörde dem. Det var någon där inne som läste en saga högt för prästens små barn, och i all sin ljuvlighet flöt orden ut genom dörrspringan och kom ut också till Malin. Hon hade inte vetat förut att ord kunde vara vackra, nu visste hon det, och de sjön ner i hennes själ som morgondagg över en sommaräng.

ur Astrid Lindgren; Spelar min lind, sjunger min näktergal ur boken SAGORNA, 1987  Rabén & Sjögren

Vi har alla ett ansvar och en möjlighet att ge barn och unga berättelser. Det handlar sällan om tid eftersom tiden försvinner då vi läser för och med varandra. Det handlar mer om närvaro och att visa på berättelsens kraft och innehåll. Den trollbinder av egen inneboende kraft. Det är den som skapar ett nu och som får oss att luta oss fram och samtidigt nudda en annan lyssnares axel.

Hej HOPP!

PS Teckningen föreställer mig då jag läser. Elev som tecknat. D.S

This entry was posted in Barns rättigheter, Biblioteken, Boken i undervisningen and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>