Jag gjorde en film efter Tsunamikatastrofen. Den heter ”Barns sorg är randig” och myntade därmed begreppet om hur vi kan betrakta barns sorg. Den handlade om hur barn kan få prata om det som är svårt och om vuxnas förhållningssätt. Att vara lyhörda för barns uttryckssätt och frågor. Filmen sändes ut till varenda skola till vårterminens start för att lyfta frågan inom kollegiet.
När jag själv kom tillbaka till min klass bad eleverna mig om att få vila lite från Tsunamin. De ville göra något helt annat än att prata om den, tänka på vad som hänt eller sörja dem de sörjde. Jag tänkte att deras behov också var randig. De vill inte bombarderas med information och de vill heller inte hela tiden tala om sina känslor. De vill göra något annat.
Jag hade förberett min första skoldag med alla tänkbara scenarion. Det jag lade vikt vid handlade om att
- räkna in och samla ihop oss till en gemenskap
- säga elevernas namn så ofta jag någonsin kunde
- läsa högt ur böcker som gav oss äventyren kopplade till människans utsatthet och förmåga att lösa problem – främst folksagor läste jag
- plockade fram fria saker att göra – som att teckna, rita och måla, lägga stora pussel
- lade fram möjligheter till att skapa i annat material för att bygga och konstruera
Eleverna fick också räkna där de själva ville – och det var många som räknade och löste problem just för att de fick välja att räkna och lösa problem. Andra ville skriva berättelser och några skrev dikter som handlade om tröst och tårar. Men jag styrde inte vad man skulle göra utan såg till att det gavs möjligheter att göra olika saker.
Det jag ansåg vara det viktigaste var att vi fick vara tillsammans och att vi fick vara de vi var i klassrummet.
Eftersom också kungen deltog i filmen fick jag många samtal från journalister världen över. Jag svarade sakligt på frågorna, kort och koncist, och på frågan vad jag själv gjorde som lärare svarade jag:
– Ger en möjlighet till lyssnande, skapande och gemenskap.
Hej HOPP kära ni,
Anne-Marie Körling