Tillsammans med min första klass kom högläsningen att påverka oss att samla in texter som gjorde oss glada, arga, sorgsna, upprörda, förvånade och allt som eleverna ville höra om och om igen. Dessa sidor kom att påverka dagarna då eleverna behövde författares uttryck för känslor. Roliga sidan läste jag på begäran säkert hundra gånger. Eleverna skrattade lika gott varenda gång. Jag minns att jag avundades dem. Jag skrattade med dem men inte lika ofta åt det innehåll jag läste. Denna förmåga att skratta åt det man känner igen i boken, det ville jag också kunna göra.
Hur som helst. De här sidorna blev välkända. Dålig stämning upplöstes i skratt. Sorgliga saker fick en plats i de sorgliga texterna.
– Vi vill gråta. Läs det där sorgliga, kunde eleverna be.
Vad som var sorgligt minns jag inte men att eleverna upplevde sorgen i texterna vet jag. De lutade sig mot varandra, kramades och någon kunde gråta. Sen var det över och känslorna kända och upplevda.
Jag älskade denna pärm med texter. Under lång tid byggde jag upp en textsamling i samspel med mina elever. De kunde säga
– Lägg in den där sidan i pärmen…
I en skola kastades alla min saker. Jag förlorade min pärm. Idag försöker jag på egen hand återskapa den men inget kan återskapas utan att jag fått dela upplevelsen med eleverna. De är deras pärm. Deras känslor. Jag är pärmens röst.
Hej HOPP kära ni,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
