Lärare är lösningsorienterade. När vi inte hittar lösningar på våra dilemman påverkar det oss. Vi vill också gärna ha snabba svar på det vi inte har svar på. Vi vill hitta lösningar. Det är inte fel i ett sådant synsätt men det kan vålla problem. Inte alltid är vi hjälpta av råd när vi inte kan. Ofta ber vi om råd när vi själva känner oss helt rådvilla. Vi kan ha tappat det helt. Känner oss misslyckade och vill snabbt få ordning på de känslor som det ger.
Råd ges ju ofta av andra som vet. Att istället fundera över vilket lärande vi behöver när vi är villrådiga och står inför situationer som vi inte genast kan lösa. Ytterligare en aspekt av denna orientering mot lösningar kan vara att vi riskerar att finna tröst i den lösningen som kräver minst av oss. Ett annat sätt att tänka är att frågorna vi har kan betyda att vi behöver lära oss. Frågan blir då – hur känns det? Att lära sig något kräver en annan insats men leder på sikt till en förändring där vi sparar in både tid och känslor av hopplöshet och känsla av att inte kunna.
Ja, så tänker jag när jag läser Att leda mot skolans mål, 2016. Jag läser att:
en av svårigheterna är att lärare och skolledare söker lösningar på problem, medan forskare söker ny kunskap
Anders Arnqvist: ATT LEDA MOT SKOLANS MÅL red. Johansson/Svedberg 2016
Oavsett att behöver teorier och praktiker mötas. Om inte forskningen har någon relevans för den praktiska verksamheten så skapas parallella verksamheter. Den ena bubblan berör inte den andra. De som kommer ut som nya lärare får höra att nu kommer de ut i verkligheten och att nu börjar den verkliga utbildningen. Det som kom från studierna kan betraktas som meningslösa och verklighetsfrånvända. Så är det naturligtvis inte.
Men det säger något om det problemet som kommer av att snabbt tvingas lösa problem, under tidspress, och med krav på omedelbara resultat medan ett annat sätt är att samla upp en rad problem vi tampas med för att utifrån dessa skapa en kurs som gör att vi tillsammans utbildar oss.
Men också detta:
Forskningens logik är oftast retrospektiv medan skolans undervisning ska vara proaktiv och framåtsyftande (Håkansson, 2013)
Vilket betyder att skolans arbete kan ligga i framkant och ännu inte vara beforskad. Det betyder att vi kan bjuda in till resonemang och reflektion kring det vi är i färd med att upptäcka i skolan.
Jag tror vår iver att hitta lösningar inte alltid ger oss möjligheter att verka på sikt eller att vi alltid förstår vad våra lösningar på lång sikt leder till. Skolan behöver mer av reflektionsmöten där vi på olika sätt resonerar, funderar, utvecklar och medverkar till pedagogiska samtal med starka innehåll.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
