Händerna… och språken

Då jag satt i klassrummet smög sig små händer in i mina händer. Jag tror jag hade en hel hoper små händer i min hand. Någon höll i mitt finger, någon annan lade sin hand i min handflata, någon knep kring handleden, någon skuffade undan någon annans hand för att fullt ut rymmas i min. Jag hade min hand så öppen jag någonsin kunde. Barnen bara fem år gamla.

Det var en stol ledig bland de 62 små människobarnen. Där satt jag med mina kameror. Och självklart fick barnen titta på världen genom dem. Jag talade också med läraren. Hon skrattade då jag sa att i Sverige har vi bara 25-29 elever i varje klass.

– Then you must manage them well, sa hon.

Jag tyckte hon hade all anledning att vara stolt över det hon skapat. På klassrumsväggarna syntes arbeten kring familjen. I klassrummet är man mångspråkig. Det talas minst fem afrikanska språk här inne, berättade läraren, och så undervisar vi på engelska.

Det är så lite man vet, tänker jag. Det är så lite man vet. Fem språk. Varför kan jag inte ett enda ord, varför kan jag inte namnen på deras språk. Varför… men jag kan hålla min hand öppen och mitt sinne en aning mer nyfiket och ödmjukt. Och jag kan skratta och le. Det är allmänmänskliga språkuttryck.

Anne-Marie

This entry was posted in Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Händerna… och språken

  1. Plura says:

    Du kan verkligen åskådligöra klassrummet i kåkstaden med 60 elever. Och det är befriande att höra om små barnhänder som du fått kontakt med.

    Lika spännande som att höra diskussionen om klassens storlek där och den vi har här. Skilda världar är väl minsta ordet man kan sätta på det.

    Välkommen hem till en rasande debatt om lärarnas oförmåga att skriva skriftliga omdömen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *