Tankar om läxor och hur olika de kan utformas!

Då jag började som lärare kände jag pressen att ge eleverna läxor. Jag insåg snabbt att föräldrar behövde läxor för att följa skolans arbete. Det var också stor skillnad på föräldrarnas läxintresse om det var första barnet som gick i skolan och om det var tredje barnet. Redan vid första föräldramötet kom läxfrågan upp. – Hur blir det med läxor?

FORMEN FÖR LÄXAN – HELLRE INNEHÅLLET FÖR VAD

Illa rustad för frågan kunde jag inte besvara den. Jag visste inte vad jag skulle ge för läxor eller hur dessa skulle utformas. Jag hade läxerfarenheter som förälder till tre läxgivande barn och med varierad möjlighet att stötta mina barn med läxor. Om jag var en läxläsande förälder, dvs, kunde hjälpa mina barn och undervisa dem så de förstod vore det väl – men jag kunde inte det. Läxorna var i en slags form och den formen var eleven trogen och så skulle det vara. Det var många ”inte” som omslöt läxan:

– Nej, du får inte skriva i arbetsboken. Det ska bara stå svar där, rättade mina barn mig.

-Nej, så gör inte fröken. Så får man inte göra, sa mina barn.

– Så räknar inte vi, sa barnen och olika sätt att räkna blev inte alls stöttande hjälp utan något som hindrade barnen från att förstå formen för hur att lära och inte mångfalden.

Detta får mig att inse att ofta försöker barnen förstå formen för hur kunskapen ska ges snarare än innehållet som kunskaperna ska förmedla och vilka ska utvecklas. Formen blir knuten till läraren snarare än till skolspråk och ämnesspråk. Formen gör det svårt att få andra infallsvinklar för att förstå. Detta hinder med elevens lärande relation till läraren och inte till innehållet: Så gör inte fröken! Man får inte göra så!

LÄXOR I HEMMET

Jag var en läxföljande förälder om allt var i sin ordning med det privata livet. Som en väl fungerande förälder, fri från skiljsmässor, dödsfall, egna studier, var läxläsning en del av vardagen. Men ifall hemmet inte fungerade så gick det ut över stöd och hjälp till barnen och de fick stå med skam och skuld inför det faktum. Barnen blev ansvariga förälderns oförmåga.

LÄXOR SOM BIDRAR TILL UTVIDGADE TANKAR OM DET GEMENSAMMA

Nåväl, i min första klass kom jag att göra/skapa egna läxor. Jag roade mig med att göra dem så elevnära som möjligt. Jag gjorde läxhäften som skulle vara bidragande till det vi gjorde i klassrummet. Om det var räkneuppgifter så skulle dessa användas i kollektiva räkneuppdrag i skolan. Exempelvis räknade vi alla våra gemensamma gossedjur och kom att tala om hur mycket saker vi egentligen ägde och använde oss av. Klassen hade runt 500 gossedjur. Och klassen blev gossedjursfundersamma? Hade andra klasser lika många? Har alla barn så här många gossedjur? Varför köper man ett nytt gossedjur när man egentligen älskar bara ett? Hur ser man att man älskar ett gosedjur?

SKAPA LÄXOR UR DET PÅGÅENDE ARBETET I KLASSRUMMET

Läxorna sändes av en förälder till Bonniers. Och jag blev uppkallad till ett möte på Bonnier Utbildning. Jag kom dit och lyssnade.

– Vi har fått se dina läxor, vi har hört att dina läxor är bra och spännande, och vi undrar om du vill skriva något för oss om läxor, sa redaktören.

På frågan om de kunde få ta del av mina läxor svarade jag:

– Jag river sönder alla läxor jag skapat. Jag spar aldrig på dem. Läxorna görs elevnära och utifrån undervisningens innehåll och jag gör alltid nya. Jag slänger alltid originalen och sparar inga möjligheter att göra om dem igen, svarade jag.

Och det är sant. Jag kastade allt. Jag ville inte bli en lärare som gav samma uppgifter i mina klassrum. Det skulle inte fungera. Jag måste göra läxor så elevnära att jag utmanas att hitta på saker som eleverna gör och pratar om. Och jag måste foga dem in i lektionerna och hur lektionernas innehåll kan inkludera läxan. Läxan är inget jag vill ha utanför lektionerna, som något ickerelevant utan bara ett måste. Läxorna växte fram under arbetets gång. Läxorna skulle också nära lektionerna.

Jag minns att jag gav diskussionsunderlag – för att vidga diskussionen för eleverna i klassrummet – någon gång bad jag föräldrar och barn diskutera om kunskap och om fantasi och vad man ansåg vara viktigast. Eleverna var inte så gamla, kanske i årskurs två, men de gick hem och diskuterade och kom tillbaka med sina nya tankegångar om kunskap och om fantasi och diskussionen blev därigenom breddad och större. Jag tänkte i utvidgade termer – och inkluderande – föräldrarna kunde göras delaktiga och ge sina tankar och synpunkter till eleven och därmed kunde eleven utveckla sina tankar och synpunkter.

KREATIVA PEDAGOGISKA IDEER – VÅGA PRÖVA OCH UTVÄRDERA

Jag blev oerhört road av att skapa läxor. Allt kunde bli läxor. Jag irriterade mig på namnet dock. Läxa var ett ord som omslöts av föreställningar och ofta tråkig och bindande ofrihet. Jag har alltid tyckt att skolans arbete ska vara spännande och viktigt, kännas angeläget och skapa något för själva känslan. Inte för fostran och för föräldraoro.

LÄXAN SOM INFORMATION OM PÅGÅENDE ARBETE

Läxan har ett viktigt syfte – den att presentera vad som sker av lärande och vilka områden som vi undersöker i skolan – alltså kan man tala om läxorna som information om pågående arbete. Man kan tala om läxorna som inspiration till medagerande från syskon och föräldrar sida, och det som delas och utvecklas i hemmet, kan delas vidare med andra elever i klassen.

Jag minns en elev som kom att älska en text jag givit som läxa. Föräldern hade gjort ett litet teaterstycke av texten. Föräldern hade berättat att föräldern själv lärde sig svenska ur läxorna jag gav. För att förstå texten hade föräldern dansat och varit fjäril och barnet hade en bild av texten nära knutet till föräldern. När eleven kom till skolan och berättade om textmötet läxan givit föräldern kunde eleven hela textens innehåll och mammans flygfärd i köket som fjäril en episod eleven ofta kom tillbaka till.

GÖR INGA LÄXOR OM DE STÖR OCH FÖRSTÖR

Jag vill inte att läxorna ska vara ”bråkunderlag” och ”komma-ihop-sig-stöd” i hemmet. Jag har själv bråkat med mina barn om deras läxor. Och det har aldrig gagnat skolans arbete. Jag har alltid sagt till föräldrar att om ni ofta bråkar om läxorna måste ni kontakta mig så att jag kan komma in i ett tidigare stadium där relationen mellan elev, läxa och förälder kan räddas och inte tvärtom. Det är inte hela världen om läxan inte är gjord för vi gör det ihop alla då vi möts i klassrummet igen. För läxan är ett levande underlag för lektionerna och inte ett dött bihang till dem. Skolans arbete ska vara belyst utifrån kunnande och mednyfikenhet. Inte bråk, tjat eller gnäll. Det ska vara meningsfullt att ha gjort läxan. Inte tvångsarbete.

PEDAGOGISKT FÖRKLARA LÄXAN – INTE GE DEN UTAN TANKE

Jag har ibland inte givit läxor. Detta kan över tid bli problematiskt. För föräldrarna vet inget om skolarbetet om inte hembrev och andra utdrag ur lektionerna ges till information. Läxorna och hembrevet är viktiga informationskällor om skolans inre arbete och vi ska lära oss hur att skriva såväl hembrev som läxor. Jag kan också tycka att föräldrarna behöver information om själva lärandet och hur vi arbetar snarare än få information om bråk, stök och hjälp om tillrättavisningar och upptuktelse i hemmet. Föräldrar får rollen att skapa ordning i något de är frånvarande i. Läxorna som eleverna inte kan skapar en känsla av att eleverna inte kan och detta ger oro. Föräldrar är inte utbildade lärare och de ska inte åläggas att träda in som sådana. Hellre ska de vara föräldrar och det fullt ut. Det måste också finnas en tydlig tanke med läxor om de ska ges. Inte ska de ges av tradition utan för att bidra till ytterligare kommunikation om något som processas i klassrummet.

BROBRYGGARLÄXOR 

Denna form av läxor tycker jag personligen mycket om. De är läxor som visar vad eleven kan och vad eleven har lärt sig i skolan. De texter som eleverna ska läsa hemma är texter som är väl genomarbetade i skolan och som eleverna redan förstår och kan. Syftet är att visa fram för föräldrarna, en slags lärande i nuet i hemmet, och bidra till att eleven får feedback, feed och feedforward. Om detta utbildar jag mina föräldrar. De ska veta vad eleverna får för läxor. Det betyder också att läxorna blir mer delade för att föräldrarna vill veta hur det går för sina barn. Och barnen vill också berätta om sina läxor därför att läxorna inte är farliga utan mer förmedlande och eleven kan berätta om sitt kunnande. Jag tror mycket på den läxan.

Jag införde en kommentar som föräldrarna fick skriva in – något som förvånade mig rörande mitt barns kunskaper – något jag som förälder vill dela med mig av i ämnet läxan berör.

I stort sett kan jag erkänna att jag ständigt utvecklat nytt och ständigt funderat på vad och varför. Jag vill inte göra saker som kommer sig av tradition utan tanke. Inte heller för att jag måste utan att veta varför. Jag vill alltid ha en pedagogisk diskussion och utveckla mina pedagogiska tankegångar genom att pröva mig fram och utvärdera det som blir. Jag tänker så fortfarande. Att jag måste utveckla såväl undervisningar som läxor i relation till mina elevers lärande.

PROVET – EN FRAMGÅNG I HEMMET

Att göra ”prov” genom att låta föräldrarna vara de som får till uppdrag att lyssna på elevens kunskap och själva få lära av det eleverna lärt var något jag prövade också. Det var mycket spännande att läsa föräldrarnas kommentarer om ”hur mycket eleven kunde”. Jag tror på den här formen av kommunikation. Inte för att förklara brister utan för att förklara och ge ingångar till det som är under process i klassrummet.

Andra inlägg:

1. Mail till mig – Om läxor (15.7)
2. Detta med läxor och föräldrarollen (14.9)
3. Läxorna! Nu är de på tapeten igen! Och med rätta! (14.9)
4. LÄXORNA! Tankar om dem och frågor att diskutera i kollegiet! (14.5)
5. Läxor, en förnyad repris! (14.1)